Happy Bomb!

E3-mässan i år dog verkligen franchisedöden. Man fick gräva länge för att hitta nya spel som inte bara var förfiningar eller remakes av gamla koncept som redan hyllats och sålt i drivor. Hur folk orkar engagera sig ännu en gång i Zelda, Metal Gear, Crysis, Gran Turismo, Donkey Kong eller till och med Portal fattar jag inte.

Men jag är också fel person för stora kommersiella mässor, har börjat tröttna på de flesta tv-spel jag försöker engagera mig i. Problemet ligger i själva spelandet - jag är trött på att bara bli underhållen. Jag vill bli utmanad, ifrågasatt, intellektuellt attackerad, vill ha utrymme för egen fantasi. När spelen inte kan erbjuda det stänger jag av.

Det finns dock en genre med evigt existensberättigande, den raka motsatsen: en riktig stilchock, en ohämmad visuell scenshow. Alldeles för få spelskapare vågar bejaka sin ytlighet, men Tetsuya Mizuguchi har mer eller mindre gjort ytligheten till hans glittrande varumärke, och det kommande Child of Eden gör mig entusiastisk på riktigt.

Grundbygget är en rälsshooter i Rez-stil, men i Rez styrde du en karaktär på skärmen - här är du karaktären. Det är det hittills roligaste som kommit ur Microsofts nya Kinect-pryl. I Child of Eden dirigerar man sig fram genom varma ljusa färglabyrinter, slår ut med armarna för att pricka geometriska figurer till vit elektronisk konfetti, klappar händer för att byta vapen och kastar upp armarna i luften för att släppa en "Happy Bomb". Det verkar fungera som en blandning av Rez, ett dansspel och en förbättrad version av Eye-Toy.

Men i Child of Eden är man långt borta från Rez klaustrofobiskt gröna datorlabyrinter. Hela utseendet har fått en make-over där ljus och undervattensdjur är ledord. Psykedeliskt varma självlysande valar och maneter delar skärm med virus och små organismer som kunde varit hämtade ur fl0w. Allt är väldigt new-age och väldigt positivt och väldigt svårt att motstå.



En extra positiv bonus är att Mizuguchis eget band Genki Rockets gör all musiken i spelet. Apropå ytligt liksom. Ytligare och finare blir inte popmusik än deras "Heavenly Star" från 2005, som ni kan lyssna på nedan. I Carl-Johan Johanssons evigt bevingade ord låter det "som någon som svävar på ett rosa moln och vill ha sex med hela världen". Eller något åt det hållet.

Gimmickrock

Jag var och såg The Baseballs på Öja krog igår (en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva). Det var inte alls självvalt utan ett jobbuppdrag. Jag hade aldrig hört talas om bandet förut men de har tydligen toppat försäljningslistor i nästan alla nordiska länder och sålt platina i Sverige.

The Baseballs musik bygger på ett mycket enkelt men ack så genialt koncept. Det är verkligen krattat för framgång. Vad tyskarna i The Baseballs gör är helt enkelt att ta en samtida radiohit och spela den som om den vore en rockabilly-låt. Det har de gjort med bland annat Rihannas Umbrella och Katy Perrys Hot n cold. De gör faktiskt bara covers. På köpet appellerar The Baseballs både till fjortonåriga NRJ-lyssnare och äldre nostalgiker = stor kommersiell framgång.

När The Baseballs framförde Jason Mraz I'm yours eller tidigare nämnda låtar var det säkerligen inte alla som hade hört bandets versioner tidigare men de kunde ändå sjunga med. Igenkänningsfaktor är en av de viktigaste faktorerna i en hitlåt och The Baseballs musik bygger på en kombination av radiohits och tidiga Elvis. Det är ett simpelt och folkligt koncept, men det är också fullkomligt lysande sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Varför kom jag inte på det först?

#184, #185

Rödspov.
Fiskgjuse.

Men jag är alldeles för trött för att orka avsluta denna m

Dagens bästa

I Kristianstad har man två vokaler: ei (e, i, y och ä) och öåu (resten). Idag på uppropet var det en av mina nyblivna kursare som inte blev uppropade. Han räckte upp handen och sa på bred Kristianstad-dialekt sitt namn till läraren med lika bred dialekt.

- Öåurman (obs! fiktivt namn).
- Sa du Öåurman?
- Ja. Med öåu.
- Med öåu?
- Nä, med öåu.
- Öåurman?
- Nej, med öåu.
- Inte Eirman?
- Nej, Öåurman.
- Aha Öåurman.... Okej!

Detta pågick, på riktigt, i flera minuter.

Harmonia & Eno '76

I mitten av 70-talet sa Brian Eno att tyska Harmonia var "the world's most important rock band". Det är lätt att förstå att han fattade tycke för bandets ambienta version av krautrock. Ibland kallas musiken som band som Harmonia, Amon Düül II, Kluster med flera gjorde för det lätt banala Kosmische Musik.

Som gitarrist i Neu! hade Michael Rother sysslat med en ofta rätt slamrig musik (mycket tack vare trummisen Klaus Dinger) men i Harmonia fick han tillsammans med jazziga pianisten Hans-Joachim Rödelius och mer synthorienterade Dieter Moebius en möjlighet att utforska mer svävande, ambient musik. Samtidigt som Harmonias musik ofta fungerar som ljudlandskap så innehåller den också många detaljer som förhindrar att den helt försvinner iväg och blir till bakgrundsmusik. Bandet gjorde fortfarande hyfsat crowd-pleasing musik.

1976 möttes Harmonia och Brian Eno och spelade in det som senare skulle bli Tracks & Traces som släpptes först 1997. Michael Rother lämnade därefter Harmonia för att spela in bland annat albumet Flammende Herzen (1977) med det grymt fina spåret Feuerland under eget namn medan Moebius och Rödelius fortsatte att arbeta med Brian Eno, vilket resulterade i bland annat väldigt lågmälda Cluster & Eno (1977). Även efter Rothers avhopp fortsatte de inblandade musikerna att göra intressant musik i olika konstellationer, men Tracks & Traces visar samtliga av de inblandade från sina främsta sidor. Harmonia hade redan tidigare släppt skivor men med hjälp av Brian Eno och hans visioner lyftes musiken till en ny nivå.

Produktionen är varm och svepande synthsjok samsas med Michael Rothers klara gitarr och Enos hotfullt dova basslingor. Vamos Companeros för tankarna till noisiga band som Black Dice medan Almost är ett sentimentalt möte mellan Rothers gitarr och Rödelius piano och Les Demoiselles är en guppig electronica-poplåt som påminner om Moebius solomaterial.

Tracks & Traces tillhör mina absoluta favoritskivor från krautrock-eran eftersom det är ett konsekvent album utan utfyllnadsspår och för att samtliga inblandade verkligen kom till sin rätt.

Någon återförening kanske man inte riktigt kan vänta sig av de åldrade medlemmarna (Rödelius är 75) men Rother och Moebius har spelat tillsammans flera gånger under 00-talet. Michael Rother kommer för övrigt till Malmö den 15:e september i år för att spela Neu!- och Harmonia-material tillsammans med folk från bland annat Sonic Youth och Tall Firs. Det vore oerhört dumt att missa chansen att få höra Hallogallo eller Neuschnee live även om det inte blir med originalbesättningen. Jag tror dock inte att det blir några låtar från Tracks & Traces när varken Eno, Moebius eller Rödelius medverkar.

Rullstolsfunk

För ett par månader sedan sa jag till Ella att Staff Benda Bilili toppade min önskelista över band jag ville se live. Det dröjde inte särskilt länge förrän jag upptäckte att jag faktiskt skulle få chansen att se dem också. Jag uttryckta till exempel min glädje här.

Staff Benda Bilili var för bara fem år sedan hemlösa gatumusiker i Kinshasa när de upptäcktes av ett gäng franska dokumentärfilmare och har sedan dess gett ut albumet Très Très Fort. Det är en jävla bra underdog-story och det faktum att gruppens kärna dessutom sitter i rullstol eller går på kryckor till följd av polio gör den knappast sämre, men mer än något annat så gör bandet brutalt fet rumba-funk.

På skiva är Staff Benda Bilili överlag rätt lugna, förutom på fantastiskt James Brown-funkiga i Je t'aime, men har på scen en oerhörd energi och körde de flesta av låtarna i ett högt tempo med grymt driv från rytmsektionen. Att halva bandet sitter i rullstol innebar knappast att det blev en stillasittande spelning. Gubbarna i rullstol sittdansade (min favoritdans) rövarna av sig. Glittriga hattar, freestylande på ett distat ensträngat instrument och basgroove att dö för var andra fina inslag.

Jag är mycket nöjd med spelningen som faktiskt överträffade mina förväntningar. Det var också fint att se så pass många trotsa det väder med 14º, regn och kuling som tydligen är den skånska sommaren 2010. Staff Benda Bilili var verkligen värda det.

Bästa dokusåpan

"Äntligen" en dokusåpa som jag kan relatera till! Jag kan förstå tjusningen med program som Project Runway men har absolut ingen uppfattning om vad som är bra/snygga eller fula/dåliga kläder och Top Chef gör mig mest frustrerad över att jag inte får smaka maten. Ultimate Cake Off däremot är skiten. Några av USA:s mest begåvade tårtbagare (eller "tårtkonstnärer" som de själva föredrar att titulera sig) möts i en tävling där de ska baka minst 1,5 meter höga tårtor utifrån ett givet tema. Till skillnad från många kockprograms minimalistiska ideal så är Ultimate Cake Off helt over the top och underbart tacky, vilket videon ovan borde illustrera med all tydlighet. Ultimate Cake Off är programmet för "artister" som inte tvekar inför att installera roterande tårtblock med marsipan-squaredansare på eller kanoner som skjuter ätbart glitter. Till programmets mest spännande ögonblick hör när lagen ska rulla fram sina höga, skrangliga tårtor till jurybordet till adrenalinstinn actionfilmmusik.

Det enda som jag tycker är tråkigt är själva grundkonceptet med en stirrig tävling. Lagen har bara ett visst antal timmar på sig att göra färdigt tårtorna och därtill avbryts de under tillverkningen för småtävlingar där vinnarna får bestämma vilket lag som måste sitta av en halvtimme och skaka av stress. Jag hade gärna sett att lagen fick ordentligt med tid på sig för att bygga de mest episka tårtorna som någonsin skådats och inte de halvskraltiga hafsverk som det ofta slutar med. Det är å andra sidan fantastiskt att se hur många spretiga idéer och hur mycket tackiness vissa deltagare ändå lyckas få in på den begränsade tiden. Jag ser fram emot att se fler avsnitt.

Två säsonger har sänts, en 2009 och en 2010.