Oväder

Jag läser för tillfället den brittiske journalisten Mark Lynas Oväder. Det är en bok som handlar om klimatförändringarna och främst hur de påverkar vädret.

Första kapitlet handlar om England. I England snöar det nu för tiden ytterst sällan och istället drabbas landet regelbundet av kraftiga monsunliknande regn med tillhörande översvämningar som ett resultat av den allt varmare temperaturen. Storbritannien drabbades hårt av översvämningar bland annat år 2000. Förutom att översvämningarna vållar stor skada för individer, infrastruktur och jordbruk så nämner Lynas i korthet hur ökade temperaturer kommer att påverka växt- och djurlivet på de brittiska öarna. Som exempel på arter som ligger risigt till tar han bland annat strandpadda (även kallad stinkpadda) och murgröna.

Strandpaddan är i Sverige upptagen på Rödlistan som en sårbar art (tidigare starkt hotad). Den finns i Sverige på spridda lokaler i Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän, men är vanlig nere på kontinenten, i bland annat i Frankrike och Spanien. Strandpaddans nordligaste utbredning går i södra Sverige och den svenska populationen är en så kallad randpopulation eftersom det här är på gränsen till vad arten klarar av. I det avlånga landet Sverige finns det för de flesta arter en nordlig gräns efter vilken det helt enkelt är för kallt för att överleva. För strandpaddan finns den gränsen norr om Bohuslän och Blekinge.

För murgrönan går den svenska nordgränsen i Västmanland, även om den klarar sig längre norrut längs med den norska kusten där klimatet är mildare.

Min poäng är att Lynas analys av vissa arters reaktioner på temperaturökningarna inte stämmer. Om strandpaddan lever och frodas i Spanien och Portugal så klarar den garanterat en temperaturhöjning med ett par grader i Storbritannien. Den förskjuts snarare norrut i Europa när de sydliga delarna blir allt torrare och varmare. Det samma gäller murgrönan som klarar sig i såväl Spanien som Turkiet och Iran. Däremot har Lynas rätt i att situationen för den skotska tjädern ser värre ut.

Jag tror att Lynas har kollat upp vilka arter som räknas som känsliga i Storbritannien och förutsatt att de kommer att påverkas negativt eftersom de helt sonika är de mest känsliga arterna, men anledningen till att strandpaddan är hotad i Storbritannien är istället habitatförlust och utsläpp.

Klimatförändringarna innebär en enorm utmaning och omställning för många av jordens arter, men det finns faktiskt en del arter (och i synnerhet lokala populationer) som faktiskt kan komma att tjäna på den.

Gladjazzen

En av de låtar som jag har lyssnat på allra mest hittills i år är den franske pianisten Michel Petruccianis Bimini. Det är svårt att ignorera det faktum att Petrucciani är en mycket liten man, men jag fastnade för låten innan jag visste om det. Petrucciani själv beskrev sin sjukdom som en fördel för sitt musicerande eftersom han under uppväxten inte kunde syssla med sådant som distraherade andra barn. 1999 dog Michel Petrucciani 36 år gammal. Nåväl.

Bimini är glad, bekymmersfri och sprittande jazz som helt enkelt gör mig väldigt glad. Låten tappar delvis fokus under gitarristen Jim Halls lite för långa barréackordsonanerande (men det är ju trots allt han som har komponerat verket), men Wayne Shorters saxofonparti är fantastiskt och framförallt är den sprudlande rekapitulationen och slutet en fröjd.

Pärluggla

Man vet att det är något särskilt på gång när man ser 30 personer stå inklämda i ett snårigt buskage. Det var heller inget mindre än en pärluggla. Pärlugglan är egentligen en av landets vanligaste ugglearter, men att de dyker upp strax utanför Malmö hör till ovanligheterna. Det gick att komma riktigt nära fågeln och bilden har jag norpat från MÖX och föreställer samma individ som jag tittade på idag.

Pärlugglan har förresten ett väldigt fint läte som ni kan lyssna på här.

Spelvärldens protagonister

Min andre hälft på den här bloggen har pratat om ett bildspel som visar upp olika spelhjältar. Det är en kavalkad i vita, vältränade män i 30-årsåldern med brunt hår, strong bone structure och skäggstubb. Vi har letat förgäves, så jag tog tillfället i akt att fotografera några av spelkaraktärerna i det senaste numret av Level för att demonstrera bristen på variation när det gäller karaktärsdesign. Ni får också en chans att beundra mina klipp-och-klistra-skills.

Köksbänksrap

Överviktiga artister är ingen vanlig syn. Ofta behandlas artister som går upp i vikt minst sagt styvmoderligt och hängs ut för att hånas av allmänheten (se: Britney Spears). Hiphopen har alltid varit ett undantag för att den har accepterat stora pojkar och flickor som Notorious B.I.G., Fat Joe, Queen Latifah, Missy Elliott och Big Pun. Trots det är det alldeles för få rappare som har berört mitt favoritämne: mat. Den saken ändrar Action Bronson och hans album Bon appetit.... Bitch!!!!! på.

Både omslaget och albumtiteln skvallrar om Action Bronsons främsta fäbless. Det skulle lätt kunna reduceras till en fånig gimmick eller plojhumor (jag säger som Stefan Wermelin angående kombinationen av humor och musik: Humor är inte så jävla roligt), om det inte vore för att Action Bronson är en genuint begåvad rappare med en röst som för tankarna till Ghostface. Visst är det galenskap att ha 35 spår på ett rap-album och allt är långtifrån bra, men det finns ett par riktigt bra låtar, som Imported goods, The Come up och Shiraz (flöjten!).

Som om det inte vore nog med alla matreferenser på albumet, så innehåller också ett par av Action Bronsons musikvideor mat på olika sätt. Videon till Shiraz till exempel utspelar sig delvis i en italiensk delikatessbutik. Dessutom så har Action Bronson lagt upp en rad cookalongs på youtube. Mycket charmigt!

Jag kan inte påstå att jag saknar den gravallvarliga gangsterrappen när jag lyssnar på Bon appetit.... Bitch!!!! Det är enkel, old school-doftande hiphop med en udda begåvning som droppar rader som "holy trinity, peppers on your celery".

Apor som har sex*

Journalisten och författaren Lasse Berg (f. 1943) är en man vars tankar och hypoteser utgör ett ständigt irritationsmoment i min värld. Berg skriver och pratar mycket om människans ursprung och han är en person som påstår saker som att det naturliga tillståndet för oss människor är att vara höga och dansa och göra varandra glada eller att vi gillar trädgårdar med enstaka inslag av träd och buskar för att det var i den typen av landskap som vi uppstod som art. Han är en god berättare, både i text och i sitt sommarprat från 2009, men han drar slutsatser som är minst sagt godtyckliga och baserade på hans egna ideal, snarare än vetenskapliga belägg.

På Svt sändes häromåret Lasse Bergs dokumentär Jordens snällaste apa som handlar om oss människor. Berg lägger bland annat fram tesen att det kanske inte är konkurrens och survival of the fittest som har format oss människor, utan hjälpsamhet och solidaritet. Kanske rentav godhet? Det som gör oss människor unika är vår osjälviskhet. Detta är tankar som är vanliga på Bergs hemplanet "PK" i galaxen "60-talet".

Berg jämför också oss människor med våra närmsta släktingar, chimpanser och bonobo (dvärgschimpanser) med vilka vi delar cirka 95% av vår genuppsättning. Berg berättar om hur chimpanser bedriver ren krigsföring mellan grupper och att chimpanser dödar både artfränder och andra djur bara för att de tycker att det är så himla roligt. Chimpanserna är våldsamma och inte sällan osympatiska djur med tydliga hierarkier med kuvade honor. Därför avfärdar Berg vårt släktskap med chimpanserna och hävdar att vi är mer lika bonobos. Här finns ett videoexempel på hur chimpanser kan bete sig.

Bonobos är primaternas hippies. De saknar chimpansernas våldstendenser och hierarkier och bonobo-honorna har betydligt högre social status, men göttigast av allt är förstås att bonobos löser alla konflikter med sex! Om det börjar bli osämja i flocken så löser man det enklast med lite samlag och bonobos skyr inga köns- eller åldersbundna gränser och roar sig med så väl hångel som gruppsex, oralsex och onani. Det här tycker Berg förstås låter himla härligt och han arbetar med skygglappar för att komma fram till slutsatsen att vi människor är fredliga livsnjutare - ja, vi är ju bonobos upp i dagen! Att bonobos även har sex med sina egna barn nämns dock inte, men om han hade gjort det hade han förmodligen påpekat att de först ber snällt om lov.

Varning för retorisk fråga: Påminner människan mest om en oförarglig apa som har väldigt mycket sex och chillar eller påminner vi mer om en apa som bedriver krig, strikta könsmaktsordningar, organiserat våld, är främlingsfientlig och dödar andra djur just for the fun of it?

Jag förstår att Lasse Bergs poäng är att vi rent genetiskt och instinktivt är mer lika bonobos, men kan man verkligen bortse från vårt faktiska handlande genom historien och vårt missbruk av den här planeten? Och hur vet han att inte chimpanserna är lika söta och rara som oss innerst inne? Varför väger vår 95%-iga genuppsättningslikhet med bonobos så mycket tyngre än vår 95%-iga genuppsättningslikhet med chimpanserna? Går det att generalisera om människor på samma sätt som med människoaporna? Är människoartens destruktiva uttryck bara judarnas fel? Frågorna och irritationen hopar sig!

* rubriken valdes i första hand för att locka läsare till detta mycket inaktuella inlägg.

Fågeldagen

Jag har haft en mycket produktiv fågeldag på Österlenskusten idag. Man kan kanske inte påstå att samtliga av dagens nya kryss var de mest bildsköna av fåglar, men alfågeln är snygg och vittruten har ju åtminstone ett visst je ne sais quoi.
Vittruten var dagens enda nya kryss av riktig dignitet. Vittruten häckar cirkumpolärt i Norra ishavet och en del individer kan övervintra i Sverige. Vittruten är en kraftig trut som man till skillnad från kaspisk trut (ni får se längre ned i inlägget) faktiskt kan identifiera på egen hand utan att ha en aspergersdiagnos. Jag uppskattade framförallt vittrutens oerhört bistra uppsyn och burdusa väsen och man kan i alla fall inte anklaga den för att inte ha någon personlighet.

Dagens andra kryss blev en kaspisk trut. Längst ut till vänster på bilden ser ni en havstrut i vinterdräkt och bredvid den står en kaspisk trut. Noterar ni skillnaderna? Ni kan vara lugna, det är inte er det är fel på. Att lyckas hitta en kaspisk trut i en flock på hundra havstrutar kräver en übermensch och det är just därför man letar upp en trutexpert och ber honom (det är oftast en han) peka ut en kaspisk trut eller en medelhavstrut åt en. Det gav också utdelning idag. Och skillnaderna mellan fåglarna är förstås bland annat en viss skillnad i näbbform och att den kaspiska truten har en slankare och vitare kropp.

Dagens skamkryss blev en bläsgås. Den har mängder av särdrag, till exempel att den inte är hisnande vacker.

Slutligen avrundade jag dagen med en annan hyfsat enkel art, alfågel. Jämfört med dagens andra kryss är den en sann fröjd för ögat. Alfågeln är en väldigt snygg andfågel och den kan dyka så djupt som ner till 60 meter under vattenytan. Det är hårt.

Nu är jag uppe i 207.