Kommentarskultur

När man blir äldre blir livet allt mer teoretiskt. En gång i tiden var jag passionerat intresserad av att spela tv-spel. Efter hand blev jag mer intresserad av att läsa tv-spelskritik än att spela själv. Nu för tiden är jag mest inne på att läsa kommentarerna på tv-spelskritiken.

Men kommentarskulturen - eller kanske kommentarernas diskurs? - är fascinerande. Kommentarer på bra artiklar på internet utvecklas inte sällan till små forum i sig - kritik av både artikeln, ämnet för artikeln och i längden hela sättet att kritisera, diskussioner som snabbt växer förbi författarens referensramar. Anledningen till att TV-skribenten Alan Sepinwall blivit så erkänd är att hans bloggtexter lyckats samla så många intelligenta tittare som diskuterat serier på hög och civiliserad nivå. Ofta långt utöver vad Sepinwall själv skrivit. Hans recap av säsongsfinalen av komplexa serien Mad Men i höstas samlade ihop inte mindre än 520 kommentarer från folk som dissekerade minsta tonfall, replik och referens utan att en enda gång gå till personangrepp eller använda ful internetslang. Om någon behöver perspektiv på hur stort det här är kan jag bara hänvisa till valfri anslagstavla på IMDb för samma serier som Sepinwall täcker.

På andra håll blir kommentarerna en mer intern källa till intellektuella fortspinningar och trams. Vitkors Rocky-sajt är en sådan. Som han skriver själv:

DN flyttade för några år sedan sin rocky-serie till den lite halvbuggiga påstan-bloggen. Det enda bra med det var att man då kunde börja kommentera på stripparna. Rockykommentarerna utvecklades till ett eget litet fenomen där signaturen "Arne" länge briljerade med att vara först upp varje morgon och lägga kommentaren "Klockrent". "Slidkrans" tog sedan över med att oförtröttligt hbt- och genusanalysera varje stripp.

Efter den 30 april 2010 kunde man dock inte längre kommentera Dagens Rocky på DN:s pastan-sajt. Pastan-redaktionen meddelade torrt att kommentarerna var avstängda tills vidare. Skandalöst tyckte många som hankat sig fram i tillvaron enbart med hjälp av rocky-kommentarerna, och gjort sig beroende av en daglig Rocky-fix med tillhörande kommentarer.

Idag har Vitkors "Rocky-forum" många fler kommentarer än På Stan, och dessutom ett mer attraktivt och lättillgängligt utseende. Även de dagar då själva stripparna går på tomgång hittar folk något att dissekera. Ett återkommande skämt har till exempel blivit de desperata försöken att hitta spåren av en elefant i varje stripp - man kan till exempel se karaktärernas cigarettrök som en snabel, en luftmadrass som en "muskulös elefant" eller bara hävda att "den gömmer sig under soffan". Elefanten, eller "fanten" som han älskvärt kommit att kallas, har successivt blivit en karaktär i sig själv, som aldrig syns på allvar men som kommit att färga hela Rocky-serien och hur man diskuterar den.

Tv-spelskulturen är givetvis ett kapitel för sig. Var skulle man annars leta efter homofoba tonåringar som skriver i versaler och kallar folk för "fucking faggot"? Men på de två bästa brittiska spelsajterna, Eurogamer och Rock, Paper, Shotgun, är nivån på kommentarerna generellt mycket högre än hos... tja, DN:s litteraturkritik till exempel.

Eurogamer är ett intressant fall sociologiskt, eftersom man där får ranka varandras kommentarer med +1 eller -1. Och det särskilt intressanta är att detta inte har lett till mobbning eller billiga popularitetssökande skämt, utan tvärtom att välskrivna och genomtänkta kommentarer blivit mer erkända och därmed höjt samtalsnivån. Folk tänker efter innan de postar eftersom de vet att en idiotisk, grammatiskt usel kommentar bara kommer resultera i en massa minuspoäng.
Vissa fjuniga spelnördsrester hänger förstås kvar. Men när en skribent på Eurogamer skriver en inte helt genomtänkt artikel om ett spels kvinnosyn är det ett nöje att läsa backlashen (över femhundra poster). I kommentarerna finns bland annat ett välformulerat försvar för kontext, ett sansat inlägg om feministteori och ett ifrågasättande av skribentens professionalism. Alla civiliserade och med höga pluspoäng. Inte dåligt för att vara responser på en artikel om Duke Nukem Forever.

Bloggen Rock, Paper, Shotgun täcker bara PC-spel, en scen som alltid varit mer nördig och intern än konsolbevakarnas. RPS är i sina bästa stunder som en klubb för läsare med alldeles för stora hjärnor som får utlopp för alla tänkbara bisarra kunskaper om datorspel. Kommentarerna är alltid många, till och med ett kort utannonserande kan få femtio responser. Det bästa beviset på hur sammansvetsat klientelet är kom den första april i år. RPS, vars stab består av fyra skribenter som alltid uppdaterar flitigt, skrev denna gång en lång serie inlägg med rent trams - hur schack fått sin första patch, hur företaget Ubi Soft tagit itu med piratkopieringen genom att installera en "Ubi Man" i varje hem, reklam för det nya spelet "Hoop & Stick II" och så vidare. Allt på en gammaldags viktoriansk engelska. Under två dagar fylldes sajten av fraser som "Alas, my good sir" och diskussioner om grafikkort gjorda av trä. Man kunde vada igenom ett femtiotal kommentarer innan man ens hittade någon som rev ner den fjärde väggen.

Alla dessa sajter utmärks av en sak - den relativt höga nivån. Betrakta de här diskussionerna för sig och det verkar som att internet är en intelligentsia av Oscar Wilde-snitt. Så är det givetvis inte, idioterna är precis lika många på internet som i verkliga livet. Men den gamla tanken att idioter trivs bäst i flock får definitivt mothugg av att kreativa, roliga kulturmänniskor minsann också trivs i flock. I alla fall när de får gömma sig bakom anonyma IP-adresser.

Spotify, jag har träffat en annan

Jag har alltid gillat Spotify, men de senaste uppdateringarna till programmet har varit usla. Inte nog med att programmet kräver betydligt mer prestanda, det tar dessutom kontrollen över min ipod på ett sätt som jag inte alls vill gå med på. Jag tänkte därför varna er för att koppla in er ipod i datorn medan spotify är igång. Spotify kommer att synka med din ipod genom att radera allt som du lagt in på enheten och sedan fylla den med spår man köpt genom Spotify. I mitt fall hade jag köpt 0 låtar via Spotify varför min ipod nu är helt tom. Det går inte heller att lägga in något på den längre, om jag inte börjar köpa saker via Spotify that is.

Den enda lösningen om man återigen vill använda itunes för överföring är att formatera sin ipod. Det går i dagsläget inte att stänga av synkningen i Spotify och det ger tveklöst upphov till en onödig mängd klydd om man råkar ha programmet igång samtidigt som man pluggar in sin ipod i datorn.

Spotify: Sluta lägga dig i mitt privatliv. Bestäm inte över vilken musik jag ska få ha tillgång till och sluta dra in Facebook i programmet, men mest av allt så ge fan i att radera min musik utan att fråga mig. Ge för övrigt fan i att fråga om du får radera min musik också.

Jag tror att det är dags att testa Wimp. Grooveshark är lite för otympligt.

North Mississippi Blues

I princip alla bluesmusiker som har betytt något har vuxit upp i närheten av Mississippi-deltat. Det var där namn som Charley Patton och Robert Johnson kom att lägga grunden till delta blues. Delta-bluesen skulle i sin tur elektrifieras i och med att Muddy Waters och hans generation utvandrade från bomullsplantagerna i södern till fabrikerna i Chicago och Detroit (the great migration) för att ett antal år senare utgöra fundamentet till rock'n'roll. Det är en söndertjatad berättelse som är bekant för de allra flesta som någonsin intresserat sig för den moderna musikens historia.

Inte lika känd som deltabluesen är den avart av genren som föddes i norra Mississippi och som helt enkelt brukar kallas för North Mississippi Blues. Det är musik som har fler likheter med det afrikanska ursprunget än annan blues. Den blues som spelades i Mississippis norra delar kännetecknas av en större rytmisk flexibilitet, modala melodier i ett eller kanske två ackord och helst en bordunton. Musiken har en hypnotisk kvalitet som motsvarigheten längre söderut saknar.

Bland genrens mest omhuldade namn finns R.L. Burnside och Junior Kimbrough. R.L. Burnside (1926-2005) levde större delen av sitt liv som lantbrukare och fiskare men gjorde förvisso några inspelningar på 60-talet. Det var dock först på 90-talet när han varvades av skivbolaget Fat Possom, som specialiserat sig på att spela in gamla bortglömda bluesmusiker, som han kunde försörja sig på musiken. Det glädjer mig att Burnside fick upprättelse i slutet av sitt liv även om garagerock-skivorna med Jon Spencer Blues Explosion verkligen är skymf. Några enstaka skivor med Burnside är bra, i synnerhet de tidiga, akustiska inspelningarna från 60-talet och My black name a-ringing från 1999, men ingenting når upp i samma klass som de låtar han framförde 1978 medan Alan Lomax filmade.

Jag vill egentligen bara säga en sak med det här inlägget och det är att det här, det är fan det bästa jag har hört:

Robert Johnsons röst

Få musiker är lika mytomspunna som Robert Johnson. Inte nog med att Robert Johnson levde ett kringflackande liv och dog rockdöden vid 27 års ålder redan 1938 så är hans image starkt präglad av Faust-myten om att han vid ett vägskäl sålde sin själ till djävulen i utbyte mot att bli en begåvad gitarrist. Var han än fick sin begåvning ifrån så rankas han idag regelbundet som en av tidernas skickligaste gitarrister och mest inflytelserika musiker.

Med jämna mellanrum blossar en annan myt om Robert Johnson upp. Den är inte lika sexig men inte heller lika lätt att avfärda. Myten går ut på att de 41 inspelningar som Robert Johnson gjorde snabbades upp med så mycket som 20% när de gavs ut på skiva och att Robert Johnsons ljusa röst och kvicka gitarrspel alltså är en efterkonstruktion. Att det rör sig om 20% är befängt och kan avfärdas direkt, men det stämmer att inspelningar förr ofta snabbades upp en aning och OKeh/Vocalion som gav ut Robert Johnsons inspelningar var ökända för att mixtra med hastigheten på sina skivor.

Konspirationsteoretikerna (subkategori: Blueskonspirationsteoretiker) har vädrat morgonluft i och med internet och i synnerhet genom youtube. På youtube finns en rad låtar som har saktats ned och äntligen visar hur Robert Johnson verkligen lät. I kommentarsfälten diskuterar man att det är udda att Johnson skulle spela i Bb när hans vänner Son House och Johnny Shines spelade i A (eller G som andra hävdar) och att hans stämning gör vissa toner nästan omöjliga att klara av "om man inte har exceptionellt stora händer". Man diskuterar vilken slags gitarr Johnson hade, hur bred halsen på den kan ha varit, hur rummet han spelade in i kan ha påverkat klangen och så vidare. Det är mycket nördigt och det är svårt att förstå varför de lägger ner så oerhört mycket tid på att analysera det här.

Ibland påstås det att det råder konsensus bland musikhistoriker om att Robert Johnsons inspelningar har snabbats upp. Det gör det definitivt inte. Musikhistorikern Elijah Wald är en av många som inte heller förstår varför den här diskussionen överhuvudtaget blossar upp men som har tagit sig tid att argumentera emot.

Det är inte omöjligt att några av låtarna har snabbats upp med några enstaka promillen, men knappast i den utsträckning som många påstår. Läs Walds argument och lägg till att om man saktar ner låtarna med 20% blir många längre än 3 minuter vilket innebär att de inte fick plats på dåtidens skivor. Samt att det låter för jävligt. De långsammare låtarna som Come on in my kitchen blir dessutom så sega att de blir olyssningsbara.

Ett av argumenten för att låtarna egentligen ska spelas långsammare är för att "de låter bättre så". Det är inte ett särskilt bra argument och många skulle säkert tycka det samma om man pitchade ner till exempel Blind Willie McTell. Personligen kan jag gå med på att vissa låtar faktiskt lyfter i en långsammare tappning, men så har jag också ett osunt förhållande till Son Houses sound.

Den egentliga inspelningen av Crossroads känns onekligen lite lättviktig efter det här:


Men det blir inte automatiskt sant bara för det.

Jämför med Justin Bieber-ambient.

Lokaltidningsproblematiken

Det händer då och då att jag arbetar som musikrecensent. Tiden innan internet utgjorde ett reellt hot mot tryckta medier hade jag fria tyglar och många jobbtillfällen. Nu för tiden hoppar jag mest in och skriver om något lokalt arrangemang på en mindre ort eller om en skiva med anknytning till orten.

En gång i tiden kunde jag sätta betyg precis som jag ville, så länge jag motiverade det. Om jag tyckte att U2 förtjänade en sågning (och det gör de ju) så fick de en sågning. Redaktörerna lade sig aldrig i betygssättningen.

Idag skriver jag oftast om relativt okända musiker och band som antingen bor eller har bott på någon av de orter vars lokaltidningar jag skriver för. Inte sällan känner nöjesjournalisterna musikerna personligen, umgås i samma kretsar etc. För att hålla någon professionell distans till musikerna så hamnar deras skivor hos mig som inte har någon privat koppling till dem.

Trots att recensionerna läggs på entreprenad (dvs hos mig) så kan jag idag ytterst sällan sätta de betyg som jag anser att skivorna förtjänar. Det kanske är jag som är konstig på den här punkten, men för mig har det ingen betydelse överhuvudtaget om musikern vars album jag recenserar råkar komma från ungefär samma trakter som jag. Det ger inte automatiskt ett högre betyg i min bok.

Det är här som det blir problematiskt. Om jag sätter ett "för lågt" betyg på recensionen så rimmar det illa med den tvåsidorsintervju som tidningen har med musikern och redaktionen struntar helt sonika i att publicera min text, trots att de har förlagt recenserandet till en opartisk skribent. Det är på så vis en konstruerad journalistisk opartiskhet, en halvhjärtad sådan, där en felaktig åsikt inte godkänns.

Ingen publicering = inget arvode. Att recensera en skiva är inte jämförbart med att vara sjuksköterska men jag har trots allt ändå lagt ner minst ett par timmar på att lyssna på en (usel) skiva och ytterliggare några på att försöka reda ut trassliga tankar och formulera dem. Visst är det tråkigt att inte få betalt, men min överlevnad står inte och faller med några uteblivna hundralappar. Däremot sätter girigheten in - den där girigheten som får mig att tänka "vad fan, vad gör det om jag sätter en fyra istället för en tvåa så att jag får betalt för det här?".

Jag har delat ut högre betyg till skivor som inte alls förtjänar det (åtminstone en gång) på grund av den här girigheten och det skäms jag för. En fråga är hur många andra frilansare som gör det samma. En annan fråga är om det är jag som är för osentimental. Förtjänar ett band från Eringsboda ett högt betyg för att de är "bra för att vara från Eringsboda"? Svara gärna för jag vet ärligt talat inte. Om det är så borde tidningarna införa två betygsskalor: en för band som ska jämföras med det globala utbudet och en för band som bara jämförs med andra band från Eringsboda, Tollarp, Munkfors unt so weiter.

Jimmy Jansson - Hagfors Bob Dylan!

Bro-op: Totec's Adventure

Kantor Wilhelmsson: Okej, Balloony Boy, vad är detta "Totec's Adventure" vi nu ska tala om? Jag googlade speltiteln men fick inte en enda träff.
Balloonfighter: Det är ett mycket fint litet spel som handlar om en maya-kille som hänger med Lara Croft.
Jag önskar jag kunde redogöra för storyn men jag minns faktiskt inget av den. Totec och Lara springer runt i ett underjordiskt tempel och har ihjäl jättesalamandrar, skelett och monster för att... ?
Kantor Wilhelmsson: Det var något med en gubbe som var väldigt arg och hade varit det i flera tusen år.
Balloonfighter: Han kan ha snott en spegel. Det var väl något om en spegel? "Mirror's wake"
Kantor Wilhelmsson: Nej, nu känner jag faktiskt en skyldighet att vara lite tydlig mot våra läsare. Spelet vi pratar om är alltså Lara Croft and the Guardian of Light, och släpptes till Xbox Live Arcade förra sommaren. Man kan spela två samtidigt, i co-op-läge, en som Lara och en som Totec. Och så dödar man massa saker. Jag valde att spela som Totec av helt uppenbara anledningar.
Balloonfighter: Jag ville också spela som Totec...
Kantor Wilhelmsson: Men jag var gäst och fick välja först!!
Balloonfighter: Du får förklara varför han är så awesome som straff.
Kantor Wilhelmsson: Okej. Alltså. Medan vanliga actionspelskaraktärer bevisar sin manlighet (eller kvinnlighet) genom överdimensionerade skjutvapen, granater och raketkastare, behöver Totec bara ett enkelt spjut av lera. Det går dessutom att klättra på. Nuff said?!
Balloonfighter: Det är onekligen väldigt coolt. Spelar man som Lara Croft får man dessvärre stå ut med skjutvapen (det finns åtminstone en rad ganska underhållande sådana) men har i gengäld även en änterhake som Totec kan gå på. En stor del av spelet går ut på att lösa problem med hjälp av Laras änterhake och Totecs spjut.
Kantor Wilhelmsson: Jag kanske ska lägga till något här: Man behöver inte enbart använda Totecs spjut. Han har alla skjutvapen som Lara har. Men om man lever sig in i karaktären det minsta så känner man sig helt klart förpliktigad att köra vapenlöst.
Balloonfighter: Håller med! Det gick ju bevisligen att klara spelet utan att pracka på mayaindianen granatkastare.
Kantor Wilhelmsson: En genuin, halvnaken man med hästsvans som dyrkar tveksamma gudar ska inte behöva utsättas för sådan kolonisering.
Totec är tveklöst det bästa med det här spelet. När man hoppar ut för ett stup med honom kan man till och med höra någon skrika "Toteeeeeeec!" i bästa Indiana Jones-stil.
Balloonfighter: Jag tror aldrig jag har sett dig fästa dig så mycket vid en karaktär (fiktiv eller verklig) som Totec.
Vilka spel skulle du vilja jämföra det med? Det har ju inte så mycket gemensamt med Tomb Raider-serien utöver Lara Croft då. Jag har ju jämfört det med Lego Star Wars flera gånger.
Kantor Wilhelmsson: Ja, jag är inte helt med på den jämförelsen. Jag tänkte hela tiden på Baldur's Gate: Dark Alliance, ett nerdummat konsolspel i samma anda som sin värdserie. Det släpptes till PS2 och Xbox vill jag minnas och byggde också mycket på samarbete i fixerade tredjepersonsmiljöer, att röja ut rum fulla av fiender och lösa pussel. Det var inte riktigt lika klurigt som det här dock.
Balloonfighter: Samma fixerade kamera och ovanifrån-perspektiv?
Kantor Wilhelmsson: Ja, precis. Det hade fler rollspelselement dock. Lego Star Wars känns lite mer lättillgängligt, pick-up-and-play. Vi kanske kan hitta en kompromiss och säga att spelet är som en blandning av Baldur's Gate: Dark Alliance och Lego Star Wars-serien. Så är vi begripliga för ungefär 0,4% av läsarna.
Balloonfighter: Vilka läsare?
Kantor Wilhelmsson: Jag har ett klientele på 300 mjölbaggar som jag låtsas läser den här bloggen varje dag. Det är det enda som får mig att vilja gå upp om morgonen.
Balloonfighter: Varför kommenterar de aldrig?
Kantor Wilhelmsson: Deras kroppar är för små för att kunna trycka ner tangenterna.
Balloonfighter: En grej som jag blev oväntat engagerad i under spelets gång var alla minipussel som man fick små belöningar för att lösa. Visst, det var oftast "feather of will" och "drum of eternal songs" och annat som hade kunnat vara Enya-låttitlar men det var verkligen roligt att försöka lösa så många av pusslen som möjligt, även om in-game-belöningen i sig var helt värdelös. Det måste vara ett bra betyg.
Jag menar: red skulls! Du har ju redan föreslagit att vi ska spela om banor bara för att samla på oss samtliga röda kranier.
Kantor Wilhelmsson: Ja, och det berodde ju också på att de flesta pussel i spelet helt enkelt var jättebra.
Balloonfighter: Jag har faktiskt inte haft så roligt i co-op sedan Left 4 dead 2.
Kantor Wilhelmsson: Som du sa var det ofta med små medel de byggde pusslen också. De lyckades få oss att klia oss i skägget minst fem gånger med bara ingredienserna Totecs spjut, Laras änterhake och en stor boll.
En personlig favorit var alla pussel med flera bollar, där man fick använda vissa bollar för att få loss andra bollar. Flera bollar: större glädje.
Detta kan summeras med ekvationen boll + boll = :)
Balloonfighter: Bomberna var också en viktig del i pusslandet. Lara och Totec kan ju lägga ut varsin bomb åt gången. Lägger man ut bomberna rätt och tajmar sina knapptryckningar kan man få bollarna att flyga jättehögt upp i luften och lägga sig på piedestaler.
Det är en ekvation som till och med jag förstår!
Kantor Wilhelmsson: Boll + Boll + Bomb = :D
Balloonfighter: Haha, sant!
Kantor Wilhelmsson: En annan sak vi överraskades av var hur smidigt spelet fungerade. Men jag vet inte om det säger mest om oss, om Totec eller om andra spel. Vet ärligt talat inte varför vi förväntade oss buggighet. Något med formatet...?
Ah, nu vet jag. Det är ju ett spel med Lara Croft. Bara att man kan hoppa från en plattform och landa på en annan är ju ett smärre mirakel.
Balloonfighter: Det är det överlägset bästa Lara Croft-spel jag har spelat.
Kantor Wilhelmsson: Och det säger inte lite, med alla dina Lara-planscher på väggarna.
Balloonfighter: Mm, hon är ju så het. Om hon bara kunde välja bättre roller...
Vi råkade ju ut för en ganska irriterande bugg som tvingade oss att spela om en bana, men jag var inte särskilt bitter över det.
Kantor Wilhelmsson: Case in point: Både du och jag var övertygade om att det var vi som var för dumma, inte att spelet buggade sig.
Balloonfighter: Det kanske var en del av pusslet att man skulle inse att man skulle starta om banan?
Kantor Wilhelmsson: Jag är lite besviken på att Laras bröst inte användes till något spelmekaniskt. De har ju fått lite av ett eget liv. Man hade kunnat tänka sig att Totec kunde hoppa jättehögt på dem, eller att man använde dem som sköld.
Balloonfighter: Det var Totec som stod för ögongodiset den här gången.
Kantor Wilhelmsson: Lätt. Jag gillade hans härligt moderna genussyn också. "Här är det för farligt för dig att gå, för du är kvinna."
...Jag minns ärligt talat inte om han verkligen sa så. Men det känns som en sak som Totec hade kunnat säga. Han bryr sig noll om könsroller. Allt som spelar någon roll för honom är spjutet i hand och pusslet på skärmen.
Kantor Wilhelmsson: Det börjar bli dags att summera våra åsikter. Uppmärksamma läsare/mjölbaggar har kanske märkt att båda dessa skägg varit mycket positiva till det här spelet. Så för nyansernas skull tänkte vi avsluta med en diskussion med en person som inte är så positiv. "Grogge", vad gillar du inte med Lara Croft and the Guardian of Light?
Grogge: Tycker det känns som att om man tar en karaktär som är så känd som Lara Croft och blandar ihop med en helt för mig okänd karaktär så förstör man lite av "Tomb Raider".
Iofs....det kan ju vara antingen positivt och negativt att testa nåt nytt....man kanske kan hitta positiva synergier? Annars kan det bli "reversed synergies".
Kantor Wilhelmsson: Svårt att argumentera mot.
Balloonfighter: Är du skeptisk till att använda Lara Croft i ett pusselspel?
Grogge: Jag menar bara att fans tror att "Tomb Raider" är på väg bort och att Lara Croft endast kommer att medverka i såna här produktioner som inte är genuina "Tomb Raider", mer typ att Crystal Dynamics vill diversifiera sitt brand.
Balloonfighter: Är det dåligt?
Grogge: Det är lite synd.
Kantor Wilhelmsson: Men om vi glömmer karaktärerna och varumärket och fokuserar på själva spelet? Vad dissar du där?
Grogge: Det är väl att det känns konstigt att ha Lara Croft teama upp med en Staty. Känns ju mer som en spin-off. Spin-offs är ibland dåliga. Jag har inte spelat detta...
Kantor Wilhelmsson: What?
Grogge: ...men känner inte heller för att göra på grund av spin-offen. Du vet. Vem f*n spelar FF: Crystal Chronicles? Det är en sån barnslig FF-wannabe.
Balloonfighter: Var Totec en staty?
Grogge: Jag vet inte.
Balloonfighter: Men du ser inte Lara som ett smart sätt att dra blickarna till ett pusselspel som annars hade gått många förbi?
Grogge: Jo, det är ju det jag pratar om....diversifiering.
Kantor Wilhelmsson: I sanningens namn ska vi säga att vi inte vet om det var Lara eller pusselspelet som "kom först".
Grogge: De har lagt in henne i efterhand troligen, efter avtal med Crystal Dynamics. Därför känns det väldigt underligt. Lika underligt som att lägga in Darth Vader, Yoda och The Apprentice i Soul Calibur 4. Cameo-roller.
Balloonfighter: Jag tycker nog att Lara känns rätt naturlig i rollen faktiskt.
Kantor Wilhelmsson: Ja, hon skjuter pistol, hoppar mellan plattformar och löser pussel i katakomber. Det är väl vad hon alltid har gjort?
Grogge: Det kan stämma.
Balloonfighter: Så den enda skillnaden är att hon har lärt känna en ny person?
För Lara då, för oss som spelare är det ju en del nytt.
Grogge: Ja just det. Kan man tänka sig att kommande spel blir "co-op"? Det bryter själva konceptet lite för de som vill spela ensamma.
Balloonfighter: Man kan så klart spela Lara Croft and the Totec of love ensam också, men mycket av tjusningen ligger ju i att två personer med olika egenskaper försöker lösa problem tillsammans.
Ingen vill spela ensam, de är bara för att oattraktiva för att hitta någon att spela med.
Grogge: Haha jo okej, tycker bara att det känns underligt att plötsligt spela ett spel med Lara Croft i ett "co-op"-spel när man liksom kört de flesta Tomb Raiders innan. Även om detta inte är ett Tomb Raider.
Kantor Wilhelmsson: Det börjar bli dags att avrunda. Jag skulle vilja avsluta med att be Grogge motivera varför du skulle avråda barn från att spela Lara Croft and the Guardian of Light.
Grogge: Haha men det är för att det troligen har element som inte lämpar sig till dem. Om våld/nakenhet/sex uppkommer. För det antar jag finns med.
Balloonfighter: Nja, inte mer än några lystna blickar.
Grogge: Äsch. I så fall är det nog lugnt för barn. Det verkar vara ett mer barnvänligt spel än Tomb Raider.
Balloonfighter: Förutom att barn är så dumma att de aldrig hade kunnat samla på sig alla red skulls....
Till sist då, skulle du kunna tänka dig att faktiskt prova spelet?
Grogge: Jag tycker ju om pusselspel, så ja.
Kantor Wilhelmsson: ...Och där tackar vi för Rogges input! Lara Croft and the Guardian of Light finns ute nu till Xbox Live Arcade.

Oväder

Jag läser för tillfället den brittiske journalisten Mark Lynas Oväder. Det är en bok som handlar om klimatförändringarna och främst hur de påverkar vädret.

Första kapitlet handlar om England. I England snöar det nu för tiden ytterst sällan och istället drabbas landet regelbundet av kraftiga monsunliknande regn med tillhörande översvämningar som ett resultat av den allt varmare temperaturen. Storbritannien drabbades hårt av översvämningar bland annat år 2000. Förutom att översvämningarna vållar stor skada för individer, infrastruktur och jordbruk så nämner Lynas i korthet hur ökade temperaturer kommer att påverka växt- och djurlivet på de brittiska öarna. Som exempel på arter som ligger risigt till tar han bland annat strandpadda (även kallad stinkpadda) och murgröna.

Strandpaddan är i Sverige upptagen på Rödlistan som en sårbar art (tidigare starkt hotad). Den finns i Sverige på spridda lokaler i Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän, men är vanlig nere på kontinenten, i bland annat i Frankrike och Spanien. Strandpaddans nordligaste utbredning går i södra Sverige och den svenska populationen är en så kallad randpopulation eftersom det här är på gränsen till vad arten klarar av. I det avlånga landet Sverige finns det för de flesta arter en nordlig gräns efter vilken det helt enkelt är för kallt för att överleva. För strandpaddan finns den gränsen norr om Bohuslän och Blekinge.

För murgrönan går den svenska nordgränsen i Västmanland, även om den klarar sig längre norrut längs med den norska kusten där klimatet är mildare.

Min poäng är att Lynas analys av vissa arters reaktioner på temperaturökningarna inte stämmer. Om strandpaddan lever och frodas i Spanien och Portugal så klarar den garanterat en temperaturhöjning med ett par grader i Storbritannien. Den förskjuts snarare norrut i Europa när de sydliga delarna blir allt torrare och varmare. Det samma gäller murgrönan som klarar sig i såväl Spanien som Turkiet och Iran. Däremot har Lynas rätt i att situationen för den skotska tjädern ser värre ut.

Jag tror att Lynas har kollat upp vilka arter som räknas som känsliga i Storbritannien och förutsatt att de kommer att påverkas negativt eftersom de helt sonika är de mest känsliga arterna, men anledningen till att strandpaddan är hotad i Storbritannien är istället habitatförlust och utsläpp.

Klimatförändringarna innebär en enorm utmaning och omställning för många av jordens arter, men det finns faktiskt en del arter (och i synnerhet lokala populationer) som faktiskt kan komma att tjäna på den.