En nödvändig gayness

Robot Unicorn Attack är så otroligt fånigt. Och fint. Det är ett spel som lätt hade kunnat avfärdas som cyniskt, eller rentav hatiskt, om det inte var så kärleksfullt designat. Om möjligt gör det sig ännu bättre på iPhone, där tryckskärmen skapar lite mer precision än i Flash.

Spelet är en lång rad av gay-klichéer hopsatta till en enda corny plattformsspelstårta. Huvudpersonen är en robot-enhörning som springer, fortare och fortare, genom ett blålila drömlandskap. När han hoppar genom luften skapas regnbågar i hans spår. På vissa ställen flyger feer omkring som han kan samla upp ("Press Z to make your wish come true!" står det innan man börjar spela) eller vita lilaglänsande stjärnor han kan krossa med hornet och få mer poäng. När han kommer upp i fart börjar delfiner hoppa med i bakgrunden.

Och hela tiden spelas Erasures "Always". Om och om igen. Det går så långt att låten blir omöjlig att skilja från spelet, eller vice versa. De är som gjorda för varandra. När jag försöker spela utan ljud försvinner hela glädjen.

Always
I wanna be with you
And make believe with you
And live in harmony harmony oh love

Allt det här hade varit ett enda långt plågsamt fylleskämt om det inte var för att spelet i sig var så kul. Auto-springandet för givetvis tankarna till Canabalt, men med några små skillnader. Canabalt handlar om överlevnad, taktik och att kontrollera sin hastighet, Robot Unicorn Attack handlar om att öka farten, pressa sig förbi hindren och sjunga med i en gay-anthem från 90-talet. Tillsammans spränger vi alla gränser med vårt stolta lila horn...eller något åt det hållet.

Inte minst är det en väldigt god gärning för det inbitna tv-spelscommunityt.

För några år sen började utvecklarna Blizzard släppa skärmdumpar till sitt kommande projekt Diablo III. Diablo-serien handlar traditionellt om att slå ihjäl en massa odöda i mörka, fördömda katakomber. Inför senaste delen i serien hade man valt att göra spelet lite ljusare, lite mera färgglatt, och på en av bilderna råkade det till och med finnas en regnbåge någonstans i bakgrunden. Detta klarade inte puristerna av utan skrev upp sig på en arg strejklista. Forum stod i brand. "Wow gayness" tyckte självutnämnda Diablo-experter som "necromancer".

Höjdpunkten på dessa ramaskrin var en skärmdump som noggrant förklarade hur fysikaliskt omöjlig en regnbåge var i just den situation som porträtterades*.

Och hur svarade Blizzard på kritiken?

Genom att släppa nya bilder med enhörningar som bajsade regnbågar, och en logotyp med fluffiga moln som kramas:

Jämför med den traditionella versionen...

Och det här gjorde mig bara så innerligt glad. För man måste komma ihåg att det här är en kultur där det värsta skällsordet vid onlinespel är "fucking faggot" och där alldeles för många spel vill se ut såhär. I takt med att den västerländska spelkulturen sprids till Afrika och Mellanöstern, där homosexualitet straffas med döden i tio länder och där en hbt-aktivist blev mördad bara häromveckan kan det vara en god sak att inte ytterligare banka in manliga maktfantasier och ideal hämtade från medeltiden. Robot Unicorn Attack kanske är simpelt och skamlöst i sin design, men det är gjort med glädje och glimten i ögat och bara det känns som en väldigt frisk fläkt.

*Jag har förgäves försökt åter-googla denna bild. Hjälp mig gärna!

Lysande materia

Tv-spelskritiken på den här bloggen har varit ganska negativ hittills. Ett skägg har givetvis rätt att vara lite kräset, men framför allt är många spel så oinspirerade och smaklösa, även de mest hyllade.

Som motvikt vill jag nu lyfta fram en av de helaste och finaste spelupplevelser jag haft. Osmos har varit ute i över ett år till PC/Steam, men släpptes till iPhone för några veckor sen, och frågan är om inte iPhone, eller ännu hellre iPad med sin stora skärm, är spelets bästa format. Att kunna styra kroppar genom att peta direkt på skärmen ger bara ytterligare en dimension åt spelets äventyr i massans och gravitationens tecken.

Det är oklart exakt vad man styr i Osmos. Jag vill tro att spelets titel är en blandning av engelskans osmosis - utjämning av halter i vätska - och cosmos. Kropparna i spelet är som små solar, gasjättar i mikroperspektiv, som sväljer upp varandra vid tillfällig beröring och blir större och större. Samtidigt är det lätt att associera till celler eller amöbor. Din egen kropp, den mote som du styr, lyser i klarblått, spräcklig som en manet, medan de andra skiftar dynamiskt mellan rött och ljusblått beroende på storleken. Allt som är mindre än dig kan du suga upp, och allt som är större dränerar vid kontakt. De första banorna i spelet går bara ut på att bli så stor som möjligt, ungefär som Katamari Damacy fast med materia istället för skräp.

Men Osmos har en annan orubblighet. I den här världen gäller karga fysiklagar - för att röra dig måste du också ge ifrån dig massa. Varje påtvingad rörelse kräver att du krymper, att en liten del av din kropp fasas iväg. Och alla solar är inte passiva. Det finns kroppar som repellerar eller attraherar materia, och det finns dessutom konkurrenter, aktiva, målsökande kroppar som du själv. Det är en värld där all materia påverkar varann, en katt-och-råtta-lek med massa och en ständig resurshantering. Ändå finns det ingen stress i spelet. Tiden går vid varje tillfälle att sakta ner eller snabba upp. Man kan planera sina kollisioner långt i förväg och sen spola fram för att se hur planerna sätts i verket. Under den mest hänförda halvtimme jag haft med ett tv-spel i år satt jag och manipulerade hur ett "svart hål" sög åt sig materia samtidigt som jag i slow-motion höll min kropp i omloppsbana.

Allt detta skulle kanske varit en...inte en torr fysiklektion, men ett betydligt mer intellektuellt spel om det inte var för presentationen. Osmos lyhörda samling av monoton och stämningsfull electronica (bland annat bidrar gamla Balloonfighter-favoriten Gas med ett spår) gör att spelet känns kallt, isolerat, värdigt. De sparsamma men intensiva ljuseffekterna förstärker intrycket av något som utspelar sig på universums kant.

Inte minst är banorna, om än kanske lite för få (jag är på den näst sista efter två dagars spel), kreativa, framför allt i det senare skedet, där man får sladda mellan parallella gravitationer och störta andra (himla)kroppar i fördärvet. Det är bara små lysande cirklar, men det känns så dramatiskt, som om det verkligen var stora kosmiska kollisioner som ägde rum. Jag har sprängt omkring hundratals fordon och byggnader i tv-spel utan att blinka, men i Osmos har den lilla materian tyngd och pondus. Det är materia som kräver din respekt.

Osmos finns att testa eller ladda ner till PC för 10 dollar här eller ännu hellre till iPhone/iPad för en billigare slant. Det är lätt att komma in i, meditativt och mäktigt. Det är ett litet stycke spelkonst som jag rekommenderar alla att testa.