High Skies - Sounds of Earth

Spelet Osmos (som det har skrivits om här på bloggen) påminde mig om EP:n Sounds of Earth som High Skies släppte tidigare i år. Bakom namnet High Skies finns britten Mat Jarvis som även ligger bakom det i ambient-kretsar smått legendariska albumet Gas 0095 (1995). Sounds of Earth innerhåller långsamt svepande, ambient electronica, som hämtat från någon IMAX-dokumentär om rymden. Spåret The shape of things to come återfinns i tidigare nämnda Osmos och går att ladda ned gratis från skivbolagets hemsida.

Om ni går in där märker ni kanske att man kan få EP:n gratis. Vad är haken? Man måste skriva ett inlägg om den på blogg, twitter eller facebook. Jag erkänner mig skyldig till nyfikenhet, men det är en intressant metod för att sprida ryktet på även om jag inte riktigt hur de ska få det att gå ihop rent ekonomiskt. Hur som helst är Sounds of Earth årets bästa ambient-platta och väl värd att tipsa om.

Och den finns på Spotify.

Möjliga bieffekter: Sömnighet, hallucinationsfantasier, rymdångest.

Lysande materia

Tv-spelskritiken på den här bloggen har varit ganska negativ hittills. Ett skägg har givetvis rätt att vara lite kräset, men framför allt är många spel så oinspirerade och smaklösa, även de mest hyllade.

Som motvikt vill jag nu lyfta fram en av de helaste och finaste spelupplevelser jag haft. Osmos har varit ute i över ett år till PC/Steam, men släpptes till iPhone för några veckor sen, och frågan är om inte iPhone, eller ännu hellre iPad med sin stora skärm, är spelets bästa format. Att kunna styra kroppar genom att peta direkt på skärmen ger bara ytterligare en dimension åt spelets äventyr i massans och gravitationens tecken.

Det är oklart exakt vad man styr i Osmos. Jag vill tro att spelets titel är en blandning av engelskans osmosis - utjämning av halter i vätska - och cosmos. Kropparna i spelet är som små solar, gasjättar i mikroperspektiv, som sväljer upp varandra vid tillfällig beröring och blir större och större. Samtidigt är det lätt att associera till celler eller amöbor. Din egen kropp, den mote som du styr, lyser i klarblått, spräcklig som en manet, medan de andra skiftar dynamiskt mellan rött och ljusblått beroende på storleken. Allt som är mindre än dig kan du suga upp, och allt som är större dränerar vid kontakt. De första banorna i spelet går bara ut på att bli så stor som möjligt, ungefär som Katamari Damacy fast med materia istället för skräp.

Men Osmos har en annan orubblighet. I den här världen gäller karga fysiklagar - för att röra dig måste du också ge ifrån dig massa. Varje påtvingad rörelse kräver att du krymper, att en liten del av din kropp fasas iväg. Och alla solar är inte passiva. Det finns kroppar som repellerar eller attraherar materia, och det finns dessutom konkurrenter, aktiva, målsökande kroppar som du själv. Det är en värld där all materia påverkar varann, en katt-och-råtta-lek med massa och en ständig resurshantering. Ändå finns det ingen stress i spelet. Tiden går vid varje tillfälle att sakta ner eller snabba upp. Man kan planera sina kollisioner långt i förväg och sen spola fram för att se hur planerna sätts i verket. Under den mest hänförda halvtimme jag haft med ett tv-spel i år satt jag och manipulerade hur ett "svart hål" sög åt sig materia samtidigt som jag i slow-motion höll min kropp i omloppsbana.

Allt detta skulle kanske varit en...inte en torr fysiklektion, men ett betydligt mer intellektuellt spel om det inte var för presentationen. Osmos lyhörda samling av monoton och stämningsfull electronica (bland annat bidrar gamla Balloonfighter-favoriten Gas med ett spår) gör att spelet känns kallt, isolerat, värdigt. De sparsamma men intensiva ljuseffekterna förstärker intrycket av något som utspelar sig på universums kant.

Inte minst är banorna, om än kanske lite för få (jag är på den näst sista efter två dagars spel), kreativa, framför allt i det senare skedet, där man får sladda mellan parallella gravitationer och störta andra (himla)kroppar i fördärvet. Det är bara små lysande cirklar, men det känns så dramatiskt, som om det verkligen var stora kosmiska kollisioner som ägde rum. Jag har sprängt omkring hundratals fordon och byggnader i tv-spel utan att blinka, men i Osmos har den lilla materian tyngd och pondus. Det är materia som kräver din respekt.

Osmos finns att testa eller ladda ner till PC för 10 dollar här eller ännu hellre till iPhone/iPad för en billigare slant. Det är lätt att komma in i, meditativt och mäktigt. Det är ett litet stycke spelkonst som jag rekommenderar alla att testa.

Själ, urlakad

I perioder av själslig leda och orkeslöshet finns det få kurer som är bättre än ett riktigt schyst RPG. Rollspelsgenren har en förmåga att i bästa fall omsluta fullständigt utan att kräva en massa hårt arbete eller koncentration tillbaka. Till skillnad från bra film, musik eller litteratur bygger den enbart på glädje genom osmos, genom att bara behöva ta in och inte tänka så mycket. Att gå in i en stark alternativ värld, och sedan utforska, manipulera och knyta ett band med världen är kanske verklighetsflykt i sin renaste form.

Jag har fortfarande inte kommit över den långa, episka, 110+ timmar långa vandring genom Fallout 3 jag gav mig ut på för ett år sen och har länge längtat efter ett substitut. De har varit flera sedan dess, men generellt för korta, för ambitionslösa eller för hämmade. För några dagar sedan placerade jag min sista tilltro till Dragon Age: Origins, Biowares väldiga fantasy-epos från i fjol. Jag tänkte att det borde åtminstone leva upp till omfånget.

För några månader sedan hade jag och Orpon ett samtal om att folk som spelar ett spel som heter "Dragon Age" med en blodig drake på framsidan borde vara förbjudna att ha flickvän. Det finns liksom inga ursäkter kvar. Till skillnad från just Fallout 3, som förutom ett spel också är ett dokument över post-apokalyptisk meningslöshet och den fula sidan av människonaturen, är Dragon Age hopplöst redan i utgångsläget: Man ska rädda ett kungadöme från en ond drake, typ. Man kan välja att vara människa, dvärg eller alv. Fienden heter Darkspawn. Man blir prickig av blod när man slåss. Politiska intriger eller inte - det går inte att försvara detta för en vuxen människa utan förförståelse.

Jag stod nog fast vid mina aversioner, men var så desperat i fredags att jag tänkte skit samma. Någonstans är det ju inte fantasyn i sig som är problemet. En bra spelskapare - eller skapare, överlag - ska få en att tro på och känna med vad som helst. Många av de största författarna har skrivit fantasyromaner. Och spelet överväldigade mig till en början, främst genom att vara så sjukt välgjort. Alla figurer du möter har en detaljerad bakgrundshistoria, varje dialog är trovärdig och bärs upp av bra röstskådespelare. Striderna går att styra in i minsta detalj. Höga produktionsvärden.

Första varningssignalen kom när regentens halvbror visade sig vara en förrädare med djupa sömndruckna Gríma-ögon, som bedrog de goda i en viktig fight. Andra varningssignalen kom ungefär samtidigt, när min plats i fighten visade sig vara ett torn bestående av fyra grå stenvåningar fulla av likartade orcher. Tredje varningssignalen kom när en karaktär i mitt sällskap visade sig vara prins och rättmätig arvinge till tronen, och fjärde kom när jag besökte den lilla hamnstaden som var så brun och okarismatisk att jag trodde havet var en åker.

Dragon Age är, tyvärr, ett av de minst inspirerande spel jag spelat. Det är en lång checklista av fantasyelement som lydigt bockar av vartenda ett utan att hitta en personlig ingång, en utgångspunkt för charm eller berättarglädje. Sidouppdrag går ut på att hitta en skatt, ett dokument eller en kruka alvrot på ett formelartat och fullständigt oinblandat sätt. Miljöerna och karaktärerna heter genretypiska saker som Lothering och Bann Teagan och kartorna är tråkiga labyrinter utan överraskningar. Striderna pågår för evigt och är generellt svåra och odynamiska - spelet bara fortsätter slänga in fler fiender, som vore det ett treårigt barn som satt och kastade Warhammer-gubbar i ditt ansikte. Musiken låter som Enya.

Spelet har varit i utveckling länge och det märks - det är extremt stort och omfattande, tar säkert 90 timmar att klara. Jag har "bara" spelat 12 timmar och skulle med rätta bli slaktad av fansen för mina åsikter, men ser ingen som helst anledning att fortsätta när vägen ser ut som den gör. Det ska inte ta en och en halv arbetsdag för ett verk att krypa in under skinnet på en. Det ska överhuvudtaget inte vara arbete.

Dragon Age är en perfekt stiliserad men opersonlig och själsligt död fantasyvärld utan särskild mening eller liv. I linje med Biowares Mass Effect-serie antar jag att poängen ska vara att spelet blir vad man gör det till, med personliga val i varje konversation och vägskäl, men det ska inte vara upp till mig att göra hela resan intressant och betagande. Jakten på ett Fallout-substitut går vidare. I höst släpps ju i alla fall Fallout: New Vegas. Eller så kanske jag ska läsa en bok istället.