Fågelskådare är inte allmän egendom

Det enda jag vet om den där boken The Game som ska kunna förvandla vilken ful kille som helst till en casanova är att man ska klä på sig attiraljer som får kvinnor att reagera och fråga "varför har du en lax över axeln?". Det här går emot allt jag tror på. Min klädstil går ut på att eliminera allt som får folk att lägga märke till mig. Jag skaffade långt hår en gång i tiden för att jag inte stod ut med att folk kommenterade att jag hade klippt mig. Hade jag haft råd hade jag köpt tillräckligt många par av samma sko för att räcka mig hela livet så att jag aldrig skulle behöva höra kommentaren "du har nya skor!" igen. Med det sagt, så är det en väldigt stor prestation från min sida att våga visa mig offentligt med en kikare. Du kommer att förstå varför.

Det här året har jag haft ett litet inventeringsprojekt som i korta drag går ut på att jag besöker en mosse utanför Malmö och försöker fastslå vilka fåglar som häckar där. Det kräver en hel del besök och jag brukar försöka lägga mina besök på vardagsmorgnar. På grund av sommarjobbet är jag nu tyvärr tvungen att utföra mina inventeringar på helger när det fullständigt kryllar av människor vid mossen.

Jag har hört från kvinnor som varit gravida att de under graviditeten förvandlas till ett objekt utan personlig sfär, något som alla får lov att ta på som de själv behagar. Alla tror sig få lov att klappa på en gravid mage. Det är lite samma sak när man står med en kikare. Plötsligt tar sig folk rätten att knacka mig på axeln och dra in mig i samtal som jag inte alls vill dras in i. Jag kan ha stått och stirrat in i en träddunge, följt de prasslande löven i en halvtimme för att få en sekundlång skymt av en liten grön fågel när plötsligt en pensionär (det är oftast pensionärer) knackar mig på ryggen och gormar "VAD TITTAR DU PÅ FÖR PIPPI?!".

Ibland nöjer sig människorna med ett kort, snäsigt svar men ofta fattar de inte vinken utan fortsätter. Idag, vid mossen, stod jag i 25 minuter och pratade med ett antal pensionärer som inte själva kända varandra utan flockades kring mig för att jag hade en kikare. De satte också igång med bland det jobbigaste jag vet när jag är ute och skådar - de började att visa bilder på fåglar från sina trädgårdar. Jag svarade artigt och försökte att gå därifrån flera gånger men drogs tillbaka.

- Vänta, du måste se den här bilden. Jag hade en ringtrast i trädgården igår! Den har byggt ett bo vid garaget.

- Det är en koltrast.

- Men den har ju gulare näbb än en koltrast.

- Nej. Och den har ju ingen vit haklapp.

- Min granne säger att det är en ringtrast. De hade också en ringtrast med ungar i sin trädgård i fjor.

- Men ringtrasten häckar bara i fjällkedjan. Det är en koltrast.

- Det håller jag inte med om. Koltrastar har inte lika gula näbbar.

- Okej, jag kan ha fel men nu måste jag gå vidare. Hejdå!

En annan pensionär hinner under tiden hitta en bild på sin kamera.

- Men du, vänta! Jag hittade bilden på den där hägern som jag berättade om innan.

- Okej.

- Kolla. Fin va?

- Ja, den är fin.

- Är hägern inte väldigt ovanlig?

- Nej, inte särskilt.

- Nähä.

Första pensionären visar en ny bild. På en suddig bofink.

- Den här fågeln hade vi vid fågelbadet igår. Jag har aldrig sett en liknande fågel. Den ser helt exotisk ut.

- Det är en bofink.

- Jaha, är den ovanlig?

- Nej, det är Sveriges vanligaste fågel.

- Jaha...

Jag lyckades till slut gå därifrån innan en av pensionärerna skulle visa upp zoom-funktionen på sin kamera men jag fick strunta i att inventera den sista av mina fem punkter eftersom jag bara blev störd hela tiden.

Fågelskådare är inte allmän egendom. Min kikare säger inte "Hej, ska vi småprata en halvtimme?". Den säger "Om du inte är en fågel - lämna mig i fred".

Dokumentär: How Many People Can Live on Planet Earth?

Av alla scenarier med potential att förstöra vår planet (kärnvapenkrig, kometer, virus, plotten från The Core etc) så finns det inget som skrämmer mig lika mycket som den okontrollerade befolkningsökningen i världen. Att titta på en räknare över jordens befolkning är ren ångest.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en dokumentär av David Attenborough som kom 2009. Attenborough själv är en av huvudsponsorerna för föreningen Optimum Population Trust som verkar för begränsningar av befolkningstillväxten. Filmen matar tittaren med skrämmande statistik som att jordens befolkning ökar med 2 personer varje sekund, 200 000 per dygn och 80 miljoner på ett år. Trots att det här inte är nya siffror så reagerar jag ändå med samma fasa som farmorn som tittar på 2 girls 1 cup. Mänsklighetens (och mitt eget) största problem är att det finns så jävla många människor. Det finns inte mat, vatten och mark så att det räcker till alla och ändå fortsätter befolkningen att öka som i en Malthusiansk mardröm. Att jordklotet redan idag inte räcker till vet vi alla redan om.

Det finns olika metoder för att hantera krisen. Man kan förstås hoppas på en ny grön revolution även om det verkar ytterst otroligt att man skulle kunna öka jordbrukets produktivitet. En rimligare metod vore att begränsa antalet födslar. I Kina har man ju lyckats genomföra ettbarnspolitiken, men experterna är tveksamma till att det skulle gå att genomföra i andra länder. Som exempel tas Indiens försök att minska sin befolkningsökning upp i How Many People Can Live on Planet Earth? Tydligen arrangerades det steriliseringsfestivaler i Indien på 1970-talet då män fick lite pengar i utbyte mot att de steriliserade sig. Man införde också sterilisering som straff för i princip alla brott som begicks. Till exempel kunde man bli steriliserad om man åkte tåg utan biljett. Kanske något för Skånetrafiken? De här försöken var inte särskilt populära i längden och de indiska myndigheterna gav upp.

Lika bra som statligt kontrollerad sterilisering ska höjd utbildningsnivå och levnadsstandard fungera. Det är kanske också något trevligare. En förutsättning för att det ska fungera är dock tillgång till preventivmedel och i dokumentären har man p-piller som exempel. Jag kan dock inte undvika att fundera över vad som skulle hända om miljarder kinesiska och indiska kvinnor började använda p-piller. På flera ställen i västvärlden har man sett att fiskar påverkas av de hormon som kissas ut av kvinnor som använder p-piller. Det rubbar hormonbalansen hos djur i havet vilket leder till bland annat sterila hanar och fler tvåkönade individer. Bara en tanke.

How Many People Can Live on Planet Earth? är en av de obehagligaste skräckfilmerna jag har sett sedan A.I. Och just det, slutsatsen. Det var den där om att vi kan bli 15 miljarder på jorden om vi alla lever som indier men bara 2½ miljard om vi lever som britter. Nu ska jag gå ut på stan och få nästa fix misantropi. Hej hej!

How Many People Can Live on Planet Earth? går att se på Svtplay.

PS. Medan man ser dokumentären växer jordens befolkning med 9000. DS.