Ett skägg med en sång

En av mina finaste musikupptäckter på senare tid är Willy Tea Taylor. Det finns inte så mycket att säga om den här sortens musik som inte redan har applicerats på alla andra som har influerats av Bob Dylan, Townes van Zandt, Johnny Cash och så vidare. Vad Willy Tea Taylor har - förutom en fin röst, bra låtar och fyrsträngad gitarr - och som gör honom värd att nämna på den här blöggen är hans minst sagt respektingivande skägg.

Albumet finns på Spotify.

The beardly

Ibland händer det att man snubblar över en skäggblögg som är lite extra värd. Trots den förvirrande ordningen på bilderna så rekommenderar vi The Beardly - en hyllning till skäggväxten.

Ett magiskt skägg

Robin Williams döpte sin dotter efter det första Legend of Zelda-spelet, ett faktum som Nintendo märkligt nog inte profiterat på förrän nu. Det här är en söt reklamvideo för en remake av Ocarina of Time, men det är framför allt...SKÄGGCHOCKEN. Vem visste att Williams hade ett så fullständigt makalöst skägg?!? Jag ger det 10/10!

Spelvärldens protagonister

Min andre hälft på den här bloggen har pratat om ett bildspel som visar upp olika spelhjältar. Det är en kavalkad i vita, vältränade män i 30-årsåldern med brunt hår, strong bone structure och skäggstubb. Vi har letat förgäves, så jag tog tillfället i akt att fotografera några av spelkaraktärerna i det senaste numret av Level för att demonstrera bristen på variation när det gäller karaktärsdesign. Ni får också en chans att beundra mina klipp-och-klistra-skills.

Köksbänksrap

Överviktiga artister är ingen vanlig syn. Ofta behandlas artister som går upp i vikt minst sagt styvmoderligt och hängs ut för att hånas av allmänheten (se: Britney Spears). Hiphopen har alltid varit ett undantag för att den har accepterat stora pojkar och flickor som Notorious B.I.G., Fat Joe, Queen Latifah, Missy Elliott och Big Pun. Trots det är det alldeles för få rappare som har berört mitt favoritämne: mat. Den saken ändrar Action Bronson och hans album Bon appetit.... Bitch!!!!! på.

Både omslaget och albumtiteln skvallrar om Action Bronsons främsta fäbless. Det skulle lätt kunna reduceras till en fånig gimmick eller plojhumor (jag säger som Stefan Wermelin angående kombinationen av humor och musik: Humor är inte så jävla roligt), om det inte vore för att Action Bronson är en genuint begåvad rappare med en röst som för tankarna till Ghostface. Visst är det galenskap att ha 35 spår på ett rap-album och allt är långtifrån bra, men det finns ett par riktigt bra låtar, som Imported goods, The Come up och Shiraz (flöjten!).

Som om det inte vore nog med alla matreferenser på albumet, så innehåller också ett par av Action Bronsons musikvideor mat på olika sätt. Videon till Shiraz till exempel utspelar sig delvis i en italiensk delikatessbutik. Dessutom så har Action Bronson lagt upp en rad cookalongs på youtube. Mycket charmigt!

Jag kan inte påstå att jag saknar den gravallvarliga gangsterrappen när jag lyssnar på Bon appetit.... Bitch!!!! Det är enkel, old school-doftande hiphop med en udda begåvning som droppar rader som "holy trinity, peppers on your celery".

Apor som har sex*

Journalisten och författaren Lasse Berg (f. 1943) är en man vars tankar och hypoteser utgör ett ständigt irritationsmoment i min värld. Berg skriver och pratar mycket om människans ursprung och han är en person som påstår saker som att det naturliga tillståndet för oss människor är att vara höga och dansa och göra varandra glada eller att vi gillar trädgårdar med enstaka inslag av träd och buskar för att det var i den typen av landskap som vi uppstod som art. Han är en god berättare, både i text och i sitt sommarprat från 2009, men han drar slutsatser som är minst sagt godtyckliga och baserade på hans egna ideal, snarare än vetenskapliga belägg.

På Svt sändes häromåret Lasse Bergs dokumentär Jordens snällaste apa som handlar om oss människor. Berg lägger bland annat fram tesen att det kanske inte är konkurrens och survival of the fittest som har format oss människor, utan hjälpsamhet och solidaritet. Kanske rentav godhet? Det som gör oss människor unika är vår osjälviskhet. Detta är tankar som är vanliga på Bergs hemplanet "PK" i galaxen "60-talet".

Berg jämför också oss människor med våra närmsta släktingar, chimpanser och bonobo (dvärgschimpanser) med vilka vi delar cirka 95% av vår genuppsättning. Berg berättar om hur chimpanser bedriver ren krigsföring mellan grupper och att chimpanser dödar både artfränder och andra djur bara för att de tycker att det är så himla roligt. Chimpanserna är våldsamma och inte sällan osympatiska djur med tydliga hierarkier med kuvade honor. Därför avfärdar Berg vårt släktskap med chimpanserna och hävdar att vi är mer lika bonobos. Här finns ett videoexempel på hur chimpanser kan bete sig.

Bonobos är primaternas hippies. De saknar chimpansernas våldstendenser och hierarkier och bonobo-honorna har betydligt högre social status, men göttigast av allt är förstås att bonobos löser alla konflikter med sex! Om det börjar bli osämja i flocken så löser man det enklast med lite samlag och bonobos skyr inga köns- eller åldersbundna gränser och roar sig med så väl hångel som gruppsex, oralsex och onani. Det här tycker Berg förstås låter himla härligt och han arbetar med skygglappar för att komma fram till slutsatsen att vi människor är fredliga livsnjutare - ja, vi är ju bonobos upp i dagen! Att bonobos även har sex med sina egna barn nämns dock inte, men om han hade gjort det hade han förmodligen påpekat att de först ber snällt om lov.

Varning för retorisk fråga: Påminner människan mest om en oförarglig apa som har väldigt mycket sex och chillar eller påminner vi mer om en apa som bedriver krig, strikta könsmaktsordningar, organiserat våld, är främlingsfientlig och dödar andra djur just for the fun of it?

Jag förstår att Lasse Bergs poäng är att vi rent genetiskt och instinktivt är mer lika bonobos, men kan man verkligen bortse från vårt faktiska handlande genom historien och vårt missbruk av den här planeten? Och hur vet han att inte chimpanserna är lika söta och rara som oss innerst inne? Varför väger vår 95%-iga genuppsättningslikhet med bonobos så mycket tyngre än vår 95%-iga genuppsättningslikhet med chimpanserna? Går det att generalisera om människor på samma sätt som med människoaporna? Är människoartens destruktiva uttryck bara judarnas fel? Frågorna och irritationen hopar sig!

* rubriken valdes i första hand för att locka läsare till detta mycket inaktuella inlägg.

Annie Jones

Bilden ovan har jag haft liggande på skrivbordet sedan vi startade den här bloggen. Jag minns inte exakt vad jag ville göra med den, men jag vet att jag inte ville göra mig lustig över en kvinna med skägg eller med extremt långt hår. Jag tror att det kan ha varit så här: Annie Jones föddes 1860 och blev snabbt känd som den skäggiga flickan och fick turnera med P.T. Barnums ambulerande freakshow. Liksom många andra kvinnor med ansiktshår råddes hon att raka sig, eftersom hon ju trots allt var en feminin och söt kvinna under allt det där skägget. Annie Jones vägrade. Hon hade säkert sina ekonomiska motiv men framförallt jämförde hon rakningen med kastrationsångest. Jag minns som sagt inte riktigt vad mitt syfte med bilden var från början, men jag minns att jag upplevde samma ångest när jag "var tvungen" att raka av mig skägget inför Två män med ett skäggs synkronisering. Och jag hade inte ens i närheten så snyggt skägg som Annie Jones.

Annie Jones lämnade senare cirkusen och livnärde sig som musiker tills hon dog i tuberkulos 1902.

Shahram Shabpareh

Det här är inte mycket till inlägg men jag kan inte hålla det för mig själv. Mannen på bilden (Shahram Shabpareh) ligger nämligen bakom dagens synthriff. Det är nog ingen vild gissning att han har hämtat inspiration från ledmotivet till en populär 80-talsfilm.

Jag har lyssnat alldeles för mycket på den här låten inser jag. Det är inte riktigt okej.

Our Park

Det händer inte speciellt ofta längre att jag köper fysiska skivor, men jag kände att Our Parks album If not for you var värd att göra ett undantag för. Our Park är en svensk jazztrio med sättningen piano, bas och trummor. Det är rytmiskt och svängigt snarare än introvert och svårtillgängligt. Albumet är döpt efter den Bob Dylan-tolkning som finns på skivan och Our Park gör även en cover på Don't think twice, it's alright och lyckas med konststycket att faktiskt få den att kännas angelägen och rolig. If not for you är bland de bästa svenska skivorna jag har hört i år.

Our Park - Grön Gubbe from Damien Priest on Vimeo.

Loudon Wainwright III

Jag gillar Loudon Wainwright III. Han är fruktansvärt ojämn men får då och då till riktigt bra låtar, som The Swimming Song. Man måste uppskatta en gammal singer/songwriter som bara inte kan låta bli att tramsa i ena låten för att i nästa vara nästan lika självutlämnande som Daniel Johnston. Förmodligen är det också därför han aldrig har fått det där stora erkännandet.

Jag gillar att lyssna på hans tre första album och höra hur skägget växer från album till album.

1970:

1971:

1973:

Efter den sviten gjorde han ett mustasch-album.

Meningen med livet

Heltah Skeltah be the best y'all

Det finns få hiphop-låtar som bättre sammanfattar allt jag älskar med genren så väl som Heltah Skeltahs (och Originoo Gunn Clappaz) Leflaur Leflah Eshkoshka .

Heltah Skeltah inledde sin karriär i mitten av 1990-talet då gangstarap dominerade fullständigt. Bilden intill är ett bra bevis på att Heltah Skeltah passade in i den tidens hiphop-mode med sitt pistolviftande och med hotfulla texter till ödsliga beats. Att duon Ruck och Rocks debutalbum Nocturnal från 1996 innehåller en hel del av den varan skvallrar inte minst låttitlar som Letha brainz blo och Soldiers gone psycho.

Men det är inte den delen av Nocturnal som är skiten. För det första agerar de sparsamma bakgrunderna scen för de två väldigt skickliga rapparna som ofta glider in i och ut ur varandras rader och ersätter varandra sömlöst. Det är tekniskt avancerat och infallsrikt. I favoriten Leflaur Leflah Eshkoshka blir det som allra bäst. Heltah Skeltah balanserar här mellan det komiska poserandet, gatucredden och någon slags kufisk chill-rap. Det är som om Scarface och OutKast slagit sig samman och skapat världens vackraste hiphop-barn.

Lyssna.

Tillägg: 2007 medverkade Gustaf Skarsgård i Sommar i P1. Hans sommarprat är kanske det konstigaste jag har hört. Bland mycket annat konstigt så rappade han till just Leflaur Leflah Eshkoshka. Programmet går att ladda ned härifrån.

Nedlagda kultserier 2: Carnivàle

För de som tvivlar en sekund på att Carnivàle är kult, relevant, eller värt att skriva om på den här bloggen, kommer här en kort lista på vad serien (bland annat) innehåller:

1. En dvärg med en hatt.
2. En kvinna med ett skägg.

Om Carnivàle bara haft dessa två saker och inget mer, hade det förstås varit ett stort konstverk ändå, men troligen ingen bra tv-serie. Men under sin första säsong 2003 var det ett drama som inte liknade något annat. I huvudsak var serien en symbolmättad kamp mellan ljus och mörker, skildrat via en kringresande karneval under 30-talets stora depression. De ursprungliga ambitionerna var skyhöga - sex säsonger skulle sändas, uppdelade på tre akter, och storyn skulle kulminera med den första atombomben. Budgeten skenade snart iväg fullständigt och serien slutade ungefär tio år, eller två akter, för tidigt.

Carnivàles setting och visioner var i och för sig unika, men kampen mellan gott och ont har skildrats många gånger förut, inte minst med de gestalter som serien använder - en medelålders pastor som kan inge onda syner och en ung faderlös man som kan hela sjuka. Under det första avsnittet får pastorn en vision i ett hällregn av blod, samtidigt som frälsarmannen helar en handikappad, förlorar sin mamma och går med i karnivalen. Det är rätt mycket episk exposition för nybörjare.

Men sedan händer något. Eller rättare sagt, sedan händer ingenting alls. Intrigen saktar ner så mycket över de kommande avsnitten att den till slut inte ens rör sig framåt. Helaren använder inte sina gåvor mer och pratar inte heller om dem. Pastorn dödar inga församlingsmedlemmar i kristi namn utan går mest runt och tvivlar. Istället för epik får vi underliga karaktärer, religiös symbolik, visioner, ångest och en jävla massa flygande sand. Dust Bowl, depressionens stora jordbrukskatastrof, driver hela tiden karnevalen vidare till ny terräng och utgör relief till karaktärnas fantasier. Alla figurer i historien är mer eller mindre "freaks", färgade av en enskild defekt eller övernaturlig förmåga. Det kringflackande livet, depressionen, sandstormarna och laglösheten ramar in en märklig tidsepok där inslagen av övernaturlighet bara känns hemma.

När serien bygger vidare på de två huvudkaraktärerna är det också med okonventionella medel. Medan Ben, helaren, driver runt med karnevalen predikar pastor Justin för starkt troende i Kalifornien. Deras historier skildras parallellt i serien utan att någon direkt koppling görs i början. Och båda är skiträdda. Det är svårt att tro att en stor showdown väntar vid horisonten, eller att en ska föreställa ond och den andra god. I en tidig scen har Ben och Justin en gemensam dröm där de möts på ett kafé som sprängs i luften. Det är talande för hur Carnivàle jobbar med bilder - vare sig vi eller karaktärerna själva vet vad en sådan dröm innebär, mer än att det är något stort och olycksbådande.

Carnivàles styrka i första säsongen är att behålla samma malande tonfall hela tiden, och hålla intresset uppe inte med händelser utan med scenografi och karaktärer. Michael J. Anderson - även känd som "Twin Peaks-dvärgen" är fantastisk i nästan varje scen. Men det är inte bara som "freak". Carnivàle utnyttjar förstås hans utseende, gångstil och röst och låter honom spela ut dem som karnevalsledare. Men istället för en konstig cirkusdvärg får vi här mest följa en direktörs kärva vardag. På liknande sätt växer den blinde mentalisten Lodz (Patrick Bauchau), och sierskan Sophie (självlysande Clea DuVall), som har en telepatisk länk till sin komatos-mamma. Det hade varit lätt för serien att gå på effekt med de här figurerna, men genom att tröska dem genom vardag och missmod blir de till människor istället.

Det är mycket ångest i Carnivàle, många symboliska händelser som kanske eller kanske inte får framtida betydelse. Och det funkar jättebra, och gör serien speciell och atmosfärisk.

Allt detta faller tyvärr samman i andra säsongen, där fokus mest verkar ha legat på att avancera storyn så effektivt som möjligt. Kanske flåsade HBO produktionsteamet i nacken eller så var det bara en planeringsfråga. Den andra säsongen är inte dålig, men heller inte lika unik eller nyanserad, och fångade mig aldrig på samma sätt.

Men de 12 första avsnitten förtjänar all kultstatus, och är ett bevis på att en serie inte behöver anpassa sig efter dramaturgikurvor för att bygga upp något spännande.

Persecuted for wearing the beard

Det är märkligt vilken känslig fråga helt naturlig behåring faktiskt är. Det kanske inte är särskilt provocerande med skägg idag, medan håriga ben och armhålor på kvinnor fortfarande är något slags tabu, men sätter man sig in i skäggets historia har synen på ansiktshår växlat genom tiderna. Skägg har betraktats som bevis på visdom och mognad lika ofta som det har betraktats som något äckligt som måste tyglas. Högt uppsatta män har det ena århundradet haft långa, väl ompysslade skägg, och förbjudit bönderna från att ha ansiktshår för att nästa århundrade vara renrakade och förbjuda bönder från att raka sig. Vid flera olika tillfällen har skägg belagts med särskilda skatter och i Peter den stores Ryssland var man tvungen att betala för att få skägglicens som man sedan fick se till att bära med sig om man inte ville råka ut för hemskheter.

På Evergreen Cemetery i Leominster, Massachusetts finns den här gravstenen:

Krigsveteranen, slaktaren och transcendentalisten Joseph Palmer var den enda mannen som bar helskägg i Fichtburg, Massachusetts under 1830-talet. Palmers timing var usel för detta var en tid och plats där skägg ansågs vara något oerhört förkastligt. Palmer trakasserades. Folk kastade sten på honom och vandaliserade hans hem. Dessutom fick den djupt religiösa Palmer inte delta på gudstjänsterna.

En kväll överfölls Palmer av fyra män vars intentioner var att tvångsraka honom. Palmer försvarade sig själv så gott det gick men tog till slut fram sin kniv och högg två av de attackerande männen i benen. Palmer arresterades för "unprovoked assault". Av principskäl vägrade han att betala böterna och han sattes i fängelse. Även där motsatte han sig fångvaktarnas försök att tvångsraka honom. Arresteringen av Palmer gav upphov till en hel del kritik i tidningarna och det faktum att Palmer hade intellektuella homies som Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau var förmodligen en stor fördel.

Efter ett år i fängelse beslutades det att Palmer skulle släppas fri. Självklart slutade den bångstyrige Palmer inte att bråka bara för det. Han vägrade att lämna fängelset förrän han försäkrades om att det ansågs vara helt acceptabelt att ha skägg. Någon försäkran fick han aldrig och till slut bands han fast vid en stol och bars ut av vakterna mot sin vilja.

Joseph Palmer var för medborgarskäggsrörelsen vad Rosa Parks var för medborgarrättsrörelsen och hans enda brott var att inte sälla sig till skaran. Före sin död fick Palmer också se den första skäggige mannen tillträda den amerikanska presidentposten: Abraham Lincoln. Jag tror att Joseph Palmer strök handen över skägget och mumlade "my work here is done".

Skäggfilm att se #1: I'm still here

Augusti månads viktigaste nyhet

När världar kolliderar

Jag skrev en gång en universitetsuppsats om hur samplingar av "klassisk musik" användes i hiphop. Det var mest för att ha en anledning till att lyssna på hiphop under en kurs som egentligen handlade om wienklassicism. Då hade jag inte hört Busdriver gå fullständigt haywire över Rondo alla turca.

Amish-skägget

På många sätt avundas jag amish och deras förmåga att avstå från modern teknik. Om jag någon gång skulle få för mig att gå med i en sekt/religion så skulle amish ligga bra till. Om det inte vore för skäggen.


Liksom hos många andra religiösa grupperingar är skägg för amish ett tecken på ålder och visdom (sant) medan mustasch är no-no. Man får dock inte börja odla skägg förrän efter att man har gift sig. Jag har försökt forska i saken och utreda varför mustascher är förbjudna hos amish men enligt flera källor så vet inte ens amish själva varför lite överläppspynt betraktas som något vanhedrande. De ifrågasätter inte, de följer sina traditioner och de går miste om fantastiska helskägg. Andra påstår att mustascher historiskt sett har en koppling till militären, vilket inte passar pacifistiska amish.

Varför Freeway också kör på halsskägget är för mig oförståeligt.

Still crazy after all these days.

Idag fyllde Två män med ett skägg tio veckor! Det är tio veckor sedan vi började blogga här och det är lika många veckor sedan vi nollställde skäggen. Kan man fira det på något bättre sätt än med en fröjdig skäggbild?

...Ja, det är klart man kan. Man kan fira det med en fröjdig skäggbild under vatten!




På grund av kamerans särskilda konstruktion blev vissa (läs: alla) foton lite skeva i perspektiven. Våra ansikten är egentligen mycket mer symmetriska än såhär. För de som tycker det är sexigt med S-formade huvuden kan jag bara säga: There's more where this came from.

Det är ju trots allt en blogg om skägg, typ

Det värsta med den här bloggen är att den krävde att jag rakade av mig mitt skägg och blottade mitt späda, fula anlete för omvärlden. Så här ett par veckor efter den där ödesdigra dagen i maj börjar ansiktet att växa igen och tillåter skägget och dess inneboende ekosystem att återhämta sig.

Den senaste veckan har jag lyssnat mycket på Loudon Wainwright III:s tidiga 70-talsinspelningar och det har varit en oväntat angenäm upplevelse. Jag brukar inte lägga märka till låttexter men den lite Daniel Johnstoniga Samson and the warden (lyssna!) från Album II (1971) besitter å andra sidan en ovanligt pregnant kvalitet. Och viktigast av allt: den handlar om skägg.

Don't shave off my beard. Don't cut off my hair.
It took me two years to grow it, & it just isn't fair

I want a lawyer warden, I want a priest
Oh take it easy warden, leave the moustache at least

The warden didn't hear a single word that I said
He took off all the hair on my face & on my head
But one day someone's gonna come
And gonna put up my bail
And I'm gonna walk out of this dirty old jail
And the warden who's the reason I'm sheddin my tears
I'm gonna mail him in a snapshot in two or three years