Utrotade djur del 1: Vandringsduvan

Det här är tänkt som inlägg nummer ett i en tänkt serie om djur vars utdöende kan tillskrivas människan. Man skulle också kunna kalla serien för ultimate p0wnage. Första djur till rakning är vandringsduvan:

Vandringsduvan (Ectopistes migratorius) är kanske inte den mest välkända av de av människor utrotade djurarterna, men dess öde är ett av de mest spektakulära.

Vandringsduvan levde i Nordamerika och var en av världens vanligaste fåglar, i konkurrens med bland annat våra domesticerade höns och den afrikanska blodnäbbsvävaren (Quelea quelea). Om dåtidens källor stämmer bör dock vandringsduvan ha varit den absolut vanligaste fågeln och antalet djur i flockarna får Hitchcocks Fåglarna att blekna i jämförelse. Den berömda ornitologen Alexander Wilson skriver i American Ornithology (delarna är utgivna mellan 1808 och 1814) om hur han räknade antalet vandringsduvor i en flock som passerade över Kentucky och Indiana och förmörkade himlen i tre dygn och fick det till 2 230270000 individer. Vi snackar alltså om över 2 miljarder fåglar i samma flock. Wilsons betraktelse är långt ifrån en isolerad företeelse. Hans konkurrent John James Aubudon skriver om flockar med över 3 miljarder fåglar i. Detta innebär flockar som sträckte sig över 50 mil och som lämnade efter sig en så tjock matta av avföring att växtlighet kvävdes under den.

Orsakerna till vandringsduvans utdöende har diskuterats. Somliga hävdar att avskogning/habitatförlust var den viktigaste faktorn till fågelns utdöende medan andra påstår att det var den av européerna medförda Newcastle-sjukan. Den vanligaste förklaringen till vandringsduvans hastiga utdöende är dock den utbredda jakten.
Många sköt vandringsduvor för nöjes skull och andra för att hålla dem borta från sina ägor men det bedrevs också en omfattande kommersiell jakt sedan vandringsduvornas kött blivit populärt i städer som New York och Boston under det tidiga 1800-talet. Det var också vanligt att slavar och tjänstefolk serverades det billiga köttet. Vandringsduvan var, också fram tills dess att den började minska i antal på 1850-talet, ett mycket lättjagat byte när den kom i sina enorma flockar. Man behövde ju inte ens sikta. Det var även vanligt att man la ut alkoholindränkt spannmål till duvorna vilket gjorde dem till än enklare byten. Från 1870-talet och fram tills av 1890-talet fortsatte antalet vandringsduvor att minska kraftigt. Under 1880-talet blev vandringsduvorna riktigt ovanliga i det vilda och Charles Dury skrev:

One foggy day in October 1884, at 5 a.m. I looked out of my bedroom window, and as I looked six wild pigeons flew down and perched on the dead branches of a tall poplar tree that stood about one hundred feet away. As I gazed at them in delight, feeling as though old friends had come back, they quickly darted away and disappeared in the fog, the last I ever saw of any of these birds in this vicinity

Först mot slutet av 1890-talet lyckades naturvårdare få genom sina krav om att stoppa jakten och att inleda försök att föröka fåglar i fångenskap, men då var det redan för sent. Vandringsduvornas strategi var att hänga ihop i stora flockar och att häcka tillsammans med upp till 100 miljoner artfränder inom samma område. De få återstående vilda flockarnas antal individer var alldeles för lågt för att duvorna skulle kunna häcka och det var även anledningen till att försöken att föda upp vandringsduvor i fångenskap fallerade.

1914 dog den sista vandringsduvan, Martha, i sin bur på Cincinnati Zoo. Att några vandringsduvor skulle ha klarat sig i det vilda och levt vidare, som vissa kryptozoologer och andra dubiösa personer påstår, är med tanke på deras beteende ytterst otänkbart.

Silverfiskar - naturens dammsugare

När jag var liten tillbringade jag en väldigt stor del av mina dagar med att bara titta på djur. Till mina absoluta favoriter hörde dykare, gråsuggor, krabbor och grodyngel. Inomhus var det silverfiskar (Lepisma saccharina) som fångade mitt intresse. Till min mors ljumma intresse brukade jag lägga ut sockerbitar bakom toalettstolen och under badkaret för att mata silverfiskarna. Fascinationen har aldrig riktigt släppt, men jag försöker låta bli att mata dem nu för tiden. Det fungerar, eftersom jag vet att de ändå kalasar på de hudbitar som jag lämnar efter mig (omedvetet).

Silverfiskar gillar att bo i vaskar och springa över toalettgolv i jakt på delikatesser som papper, damm och gammalt mjäll. Det kan vara svårt att tänka sig att silverfiskar trivts och frodats även utanför våra badrum men deras släkte Zygentoma har funnits sedan Devon, den geologiska tidsperiod då den första fisken utvecklade ben och gav sig upp på land. Vi snackar om en livsform som knappt har förändrats under 300 miljoner år. Uppenbarligen är silverfisken ett väldigt lyckat koncept och de kommer med största sannolikhet att överleva oss människor.

En annan grej som jag tycker är pretty awesome är att silverfiskar har en livslängd på 8 år, att jämföra med guldhamsterns 3 år. Sett ur ett rent ekonomisk perspektiv är silverfisken en betydligt vettigare investering än en hamster. Man får till exempel längre tid på sig att etablera en personlig relation till djuret i fråga och man behöver aldrig köpa någon särskild mat till det.

De silverfiskar som vi ser idag är mycket små djur, men under Devon (bland annat) existerade eurypteriderna (havsskorpioner). De är avlägsna släktingar till våra silverfiskar men var aningen större:


En eurypterid hade knappast nöjt sig med att mumsa på ens gamla hudflagor under badkaret. Det kan ni tänka på nästa gång ni äcklas av en silverfisk.

Historien upprepar sig

Konvergent evolution innebär att olika arter eller djurgrupper som inte är närmre besläktade med varandra utvecklar liknande genetiska eller morfologiska drag oberoende av varandra. Ett känt exempel är att både fåglar, insekter och fladdermöss har utvecklat vingar.

Mitt favoritexempel på konvergent evolution är ichthyosaurus som levde för nästan 200 miljoner år sedan. Ichtyosaurus påminner mycket om dagens delfiner (stjärtfenan är dock ställd på höjden som hos fiskar) men härstammade från reptiler som återvänt till vattnet på samma sätt som dagens marina däggdjur härstammar från däggdjur som någon gång för 50-60 miljoner år sedan återvände till vattnet och började att anpassa sig till ett liv där. Ichthyosaurus och dagens delfiner ska dessutom ha uppfyllt snarlika ekologiska funktioner vilket tyder på att de har hittat en väldigt framgångsrik nisch.

Kanske började ichthyosaurus sin evolutionära karriär som de dykande havsödlorna på Galapagos, som Darwin äcklat kallade för "imps of darkness".

Idag kom posten bland annat med:

Kvällen är räddad! Nu ska jag bara bestämma mig för om jag ska titta på bilderna med min View-Master Modell C eller E.

Augusti månads viktigaste nyhet

Nilgås

I förra veckan kryssade jag fågel numero 180. Det blev en nilgås - en oerhört ful och på alla sätt anskrämlig fågel som dessutom räknas som en invasiv art. Den hör egentligen hemma i Egypten (egyptierna ansåg den av någon outgrundlig anledning vara helig) men har förts till holländska och engelska parker och sedan rymt, överlevt, spritt sig och konkurrerar nu ut inhemska arter och förfular världen. I Danmark har man beslutat om att skjuta ihjäl varenda nilgås man påträffar. Så vitt jag har förstått kan man i Sverige inte riktigt bestämma sig för om det är synd om nilgåsen för att det inte är dess fel att den har hamnat här eller om den stör ekosystemet och att den således bör utrotas. Hur som helst utgör den förmodligen inte samma hot mot den svenska faunan eller bärätandet som den gulliga mårdhunden.

Nästa fågel blir förmodligen en trädgårdsträdkrypare. Jag vet var den bor.

Om att para sig med sig själv

Blågyltan (a.k.a. Sveriges snyggaste fisk) är ett exempel på en fiskart som består av sekventiella hermafroditer, det vill säga att individerna byter kön under sin livstid. Det finns det även andra arter som gör och anledningen är ofta att det inte lönar sig att vara hane förrän man är tillräckligt stor för att kunna konkurrera om honorna.

Jag ville ytterst gärna ställa följande fråga till mina lärare men jag fruktade att de skulle missuppfatta den som fullkomligt trams medan den i själva verket grundar sig på ytterst seriösa funderingar om asexuell/sexuell reproduktion.

För vårt exempel har vi en ung blågylta av honkön som lägger ägg (förslagsvis under kontrollerade former så att äggen överlever ett tag). När blågyltan senare har bytt kön och blivit en hanfisk förser man den med äggen som den lade under sitt honstadie. Kan fisken då befrukta sin egna ägg?

Min högsta önskan är att min idol Svante Pääbo ska diskutera frågan.

Det bästa av fåglar

Förebilder del 1

I mina ögon lever Jean-Michel Cousteau det ultimata livet. Trots hans totala avsaknad av karisma får han betalt för att chilla på en båt tillsammans med en massa medelålders nördar, dyka, titta på awesome fiskar, fåglar och marina däggdjur och säga saker som "vi måste vara rädda om vår planet". Dessutom har han yvigt hår och ett stort grått skägg.