Intervju med Fredrik Jönsson, deltagare i Sveriges värsta bilförare

På torsdag kl 20:00 har programmet "Sveriges värsta bilförare" säsongspremiär i TV4. En av de som medverkar är vår gode vän Fredrik "Freddan" Jönsson, 24, programmerare, muminfantast och tidigare känd från ett avsnitt av Färjan. Vi trängde ut honom mot en tjärn för att diskutera kändisskap, tax-freegodis, toalettlektyr, Adam Alsing och att programmera om bilar.

Varför är du så dålig på att köra bil?
-Sedan jag tog körkort 2006 har jag inte kört bil speciellt mycket. Därmed är problemet att mängdträningen var på en alltför låg nivå.
Så du är egentligen mer ovan än dålig, med andra ord?
- Det stämmer.
Vad fick dig att ställa upp i Sveriges värsta bilförare?
- Eftersom bristen av mängdträning gör att jag inte körde bil, såg jag detta som ett problem. En lösning på problemet var att medverka i TV, och det tänkte jag att jag kan testa.
Och du slapp på så vis betala för bensin och eventuella bilkrascher :)
- Det var ju också en fördel. Samt att man fick testa många roliga övningar.

Förklara för oss finkulturella människor som aldrig har sett på Sveriges värsta bilförare vad programmet går ut på. Vinner den som är sämst på att köra eller den som är bäst av de utvalda? Vilken slags tävlingar kan vi förvänta oss att se?
- Programmet går ut på att 8 värdelösa/trafikfarliga bilförare kämpar om att INTE få titeln "Sveriges Värsta Bilförare". Ju fortare man åker ut ur programmet, desto finare pris får man.
Aha, så det är som en slags omvänd utröstning? Om man jämför med t.ex. dokusåpor alltså.
- Det kan man säga. Istället för att kämpa sig kvar, så ska man kämpa för att åka ut.
Det låter vettigare. Vi trodde att den som var sämst och störst trafikfara vann en bil och det kan man ju tycka är lite omoraliskt.
- Haha, ja, det håller jag med om.
Då är ändå poängen att man ska bli en bättre förare helt enkelt, vilket leder oss till frågan: Känner du dig tryggare bakom ratten efter din medverkan i programmet?
- Jag känner mig definitivt tryggare bakom ratten och tycker att programmet var nyttigt för mig.
Balloonfighter: Har du kört oftare efter programmet? Jag minns att jag åkte bil med dig en gång (minns inte om du körde eller bara satt med) men då sa du att du var livrädd för att köra igen.
- Jag har kört lite mer efter programmet, dock så cyklar jag för det mesta ändå. Det är dock mest av ekonomiska skäl och inte pga rädsla.
Balloonfighter: Var det något moment i Sveriges värsta bilförare som var extra roligt eller spännande? Jag vet inte riktigt vad du får avslöja men jag misstänker att det finns återkommande tävlingar som har varit med förut.
- Detta får jag faktiskt inte kommentera.

Du har varit med på TV förut, i Färjan. Den gången åkte du med din bästa vän Alexander och i Sveriges värsta bilförare har du din tvillingbror Martin vid din sida. Hade du vågat ställa upp på egen hand?
- Man måste i programmet ha en co-driver med sig, så jag skulle inte kunnat medverka själv.
Vad kom det sig att du valde Martin?
- Det ska mycket till för att vi ska börja bråka, vilket brukar vara ett problem mellan förare och co-driver.
Vad är co-driverns roll? Är Martin en tryggare förare?
- Co-driverns roll är att hjälpa föraren att ta sig igenom övningarna. Martin var innan programmet en bättre förare. Hur det är nu vet vi faktiskt inte.
Balloonfighter: Kommer ni att duellera om den saken? *hoppas hoppas*
- Haha, nej vi kommer inte duellera.
Kantor Wilhelmsson: Inte ens om TV4 vill sända det? *hoppas hoppas hoppas*
- I sådana fall ska det ske under kontrollerade former med hög säkerhet.

I programmet Färjan fick vi se hur du försökte programmera om din laptop till GPS. Kommer vi få se några nya spännande datorförsök i Sveriges sämsta bilförare?
- Detta får jag inte kommentera.
Har du blivit igenkänd på stan efter Färjan?
- Strax efter att programmet sänts blev jag igenkänd relativt mycket. Sedan dalade [det] av och nu är jag knappt igenkänd längre. Men det lär ju förändras.
Vad för slags reaktioner har du fått på din medverkan?
- Många tyckte att vi var roliga och jag har endast fått positiva kommentarer.
Du och Alexander har ju rentav fått en egen fanclub på Facebook. Hur känns det?
-Det var roligt att en helt okänd person skapade en fanclub till vår ära.
Har TV-upplevelserna förändrat dig som person? I så fall, hur?
- Inte nämnvärt. Det är roligt att förmedla min personlighet, men jag har ju inte förändrat den pga det.
Inga kändisfester och så för dig än? Det kanske kommer!
- Inte än iallafall!
Hur trevlig var Adam Alsing?
- Adam Alsing var riktigt schysst! Han är lika rolig privat som han är i TV.
Är han jättelång?
- Adam Alsing är inte överdrivet lång. Normal storlek. Något längre än mig.
Kommer du att ställa upp i Let's dance 2012?
- Jag har inte tagit ställning till om jag ska acceptera en förfrågan eller inte. Troligen så kommer jag behöva bli tillfrågad för att ens tänka tanken.
Kantor Wilhelmsson: Men vad känner du spontant? Om Björn Ranelid kan så kan väl du?
- Jag är helt värdelös på att dansa, så det känns som att man skämmer ut sig lite. Eller så blir det ett gyllene tillfälle att faktiskt lära sig det!
Så du kan tänka dig att medverka i TV fler gånger?
- Jag kan definitivt tänka mig att medverka fler gånger i TV. Det var en riktigt rolig upplevelse!
Om du fick välja tre TV-program att vara med i - oavsett kanal eller land - vilka skulle du då välja? (Även dramaserier är tillåtna!)
1. Fångarna på fortet
2. Ica-reklamerna
3. Färjan om det görs en ny säsong
Kantor Wilhelmsson: Vad för slags roll skulle du vilja ha i Ica-reklamerna?
- Jag skulle vilja vara datornörden som är ute efter programmerargodis. (Färjan-skämt) Självklart skulle inte personalen veta att det är Dumle de ska leta efter...
Balloonfighter: Jag har ju sett din skådespelartalang på film, så om du skickar en audition till Ica-reklammakarna så...

Vad gör du annars när du inte är på TV?
- Jag jobbar med programmering, pluggar, äter, sover och annat.
Berätta mer om detta "annat".
- Annat innefattar toalettbesök och sånt där, men det är ju inte så intressant att skriva i en intervju.
Kantor Wilhelmsson: Brukar du läsa något speciellt under toalettbesöken? Eller lyssna på musik? I så fall, vad?
- Jag brukar dra igång Hästpojken - Shane McGowan på högsta volym. Det är en bra bajslåt.

Om du fick programmera om en bil, vilka funktioner skulle du lägga till?
- Automatisk fickparkering. Backsensorer finns redan, så det behöver jag inte lägga till.
Kantor Wilhelmsson: Inget annat?
Balloonfighter: Jag skulle vilja ha toalett i bilen. Men det kanske inte är något man programmerar.
Kantor Wilhelmsson: Vad för slags transformer skulle du programmera om en bil till?
- Ett flygplan. Det mest optimala sättet att färdas mellan två punkter är fågelvägen. Dock drar det lite mer bränsle pga tyngdlagen.
Annars kan man ju programmera bilen som en mullvad, men grävgångar under marken lär inte vara så bra för stabiliteten i längden.

Martin och Freddan ser vi alltså på torsdag kl 20 på TV4.

Okej, sista frågan: Hur mycket pengar rekommenderar du att man lägger på tax free-godis åt gången?
- Jag tycker att man ska köpa det som är billigare än i land samt att man ska köpa de mängder man kan äta utan att gå upp alltför mycket i vikt. Man bör även ta hänsyn till vad biljettpriset på resan är. Alltså finns det flera parameterar för att beräkna ett bra svar och varierar beroende på vilken person det gäller. Personligen brukar jag lägga runt 400 kr/resa.
Med detta talande svar tackar vi Freddan för intervjun och ser fram emot att se dig på TV på torsdag!
- Tack så mycket! Jag längtar med spänning till premiären!

Dokumentär: David Attenborough's Journey

Jag har sett otaliga naturdokumentärer ledda eller producerade av David Attenborough men aldrig tidigare sett en dokumentär om honom. Däremot har jag förvisso hört en radiodokumentär eftersom Vetandets värld i P1 gjorde ett program om honom.

David Attenborough's Journey handlar dels om David Attenborough som person och dels om den kommande TV-serien First Life som han håller på att spela in. 84 år gammal reser Attenborough fortfarande jorden runt och är minst sagt imponerande energisk.

I dokumentären får man höra om Attenboroughs akademiska uppväxt, stora intresse för fossil, nyskapande TV-produktioner och intresse för ny teknik. Bland annat får man höra om hur han under 60-talet hade mängder av olika djur i sitt hem, till exempel en flock galagoer som tydligen hade för vana att kissa på sina händer och smeta ut kisset över hela lägenheten.

Attenboroughs liv presenteras med fotografier och gamla filmklipp parallellt med att filmarna följer inspelningen av First Life. I First Life återvänder Attenborough till sitt stora intresse för fossil. Det blir mycket trilobitnördande och geologi ackompanjerat av datoranimerade sekvenser som försöker återskapa de ekosystem som existerade på jorden för omkring en halv miljard år sedan. I de sneak peaks som man fick såg det rätt bra ut dessutom. First Life kommer inte bara att anhandla utdöda, fossilerade organismer utan Attenborough kommer också att presentera uråldriga, levande arter. I ett fint klipp sitter han och är fruktansvärt exalterad över en klomask (på engelska har de det lite mer smickrande namnet velvet worm)

David Attenborough's Journey var lika mycket inför-program som en dokumentär om just David Attenborough, men hyser man samma beundran av mannen som jag så är den definitivt sevärd. Jag kan bara önska mig att få vara vid samma fysiska och mentala vigör när jag är 84.

Och förresten sändes First Life på BBC igår kväll. Lördagkvällen är räddad m.a.o.

Troldspejlet

Egentligen hade jag tänkt skriva om TV-serien Klovn här men fastnade istället i det nostalgiska träsket. Som sydskånskt barn såg jag dagligen på dansk TV. Danska barnprogram ryggade inte inför tecknat våld, skadeglädje och känsliga ämnen som alholism. Det märktes bland annat i deras motsvarighet till Disneydags - Snurre Snups Søndagsklub ("Alkohol... Det smager fandme godt").

I alla fall, den kanske största magneten på dansk TV under min uppväxt var Troldspejlet lett av Jakob Stegelmann. Redan 1989 började Troldspejlet att sändas och det går fortfarande. Programmet riktar sig till barn och unga och har sedan det började handlat om TV-spel, datorer, film, böcker etc. I varje nytt avsnitt berättar Stegelmann om nya TV-spel, varvat med animerade filmklipp och reportage om nya tekniska innovationer. Tänk er 100 kilo godis drivet av en akademiskt lagd tekniknörd. Troldspejlet intervjuade speldesigners och visade hur det gick till att programmera spel. De hade också specialavsnitt där de till exempel riktade in sig på att recensera och demonstrera olika musikprogram. Ibland visade Troldspejlet hur man tog sig förbi knepiga banor eller så förklarade de någon särskild funktion i ett datorprogram, något som knappast var lättillgängligt tiden före Internet.

Danskarna har alltså haft ett TV-program om TV-spel som har sänts nästan varje söndag på DR1 (motsvarande SVT1) sedan 1989. Utöver program på Kanal 5 och TV4 (1993 respektive 1994) som ingen har sett hakade Sverige först på idén om ett spel- och teknikorienterat TV-program 1997 i och med Sajber.

Nu tänker jag se visionären Jakob Stegelmann recensera på Enslaved.

Elfte timmen

Självfallet var Elfte timmen, SVT:s nya satirsatsning, dömt att misslyckas. Själva konceptet med att göra ett The Daily Show på svenska inför valet skulle absolut kunna fungera, om än som ett lite pinsamt småsyskon till den amerikanska förlagan, men att anlita Peter Settman som Jon Stewart är bara idiotiskt och fruktansvärt. Det finns en universell, fysisk lag som gör det omöjligt att skriva "Peter Settman". Och "satir" i samma mening. Nivån på skämten är förstås låg och timingen usel och dessutom satsar man på det gamla trumfkortet med imitationer av politiker.

Att Elfte timmen är så dåligt är synd på grund av två skäl.

1) Kalle Lind gör roliga, historiska inslag om de olika partierna. Man kan hoppas att snuttarna läggs upp i separata klipp så att man slipper spola sig genom Elfte timmen för att se dem.
2) Tankesmedjan i P3 har lyckats göra en till stora delar underhållande satir och bevisat att det finns folk som kan det här med satir tusen gånger bättre än. Peter Settman.

F.ö. har jag "like" tittat på säsongspremiären av America's Next Top Model idag.

Verklighetens värmlänningar

Det var stor underhållning för ett år sedan när Göran Hägglund pratade om "verklighetens folk" - den hederliga massa mänskor som minsann inte bryr sig om kulturvänsterns "konstigheter" utan mest sitter hemma vid köksbordet och försöker pussla ihop helger. Hägglund hade dock svårt att peka ut exempel vilket ledde till en mycket förvirrad och fånig TV-debatt.

Säga vad man vill om Hägglund och hans utspel, men det vore lika fånigt att inte erkänna att det hänger en djup ravin mellan städernas kulturelit och t.ex. landsbygdsfolk. De senaste åren har det profiterats hårt på den vanliga, bonniga, människan som föremål för stadsbornas underhållning. "I en annan del av Köping" har skildrat ett gruppboende för utvecklingsstörda och "Bonde söker fru" har hängt ut stalldrängars kärlekstörst på bästa sändningstid.

Det kan förstås diskuteras om det ändå inte ligger något genuint i detta, en fascination för det obekanta i samhället eller en allmän medkänsla för andra. Men det jag sett av i alla fall "Bonde söker fru" talar mer för exploatering och patronisering, med ledande frågor till de medverkande om barnafödning och höns och en inramning som ska visa hur näpna bönderna är med sina små bondkänslor.

Nu är det plötsligt dags att ta det här ett steg längre. Efter bönder och utvecklingsstörda kommer förstås... värmlänningar.

I serien "Lite sällskap" som började ikväll ska populära duon Filip och Fredrik försöka ge värmlänningar - denna utsatta grupp i samhället - hjälp att hitta kärleken. För det är minsann inte det lättaste, särskilt inte om man kommer från Grums.

"Det här visar mer hur människor ser ut" säger Fredrik Wikingsson inför programmet och verkar stolt över att ha hittat sitt "verklighetens folk". Programmet kommer att fokusera på människor från Grums som haft dåliga kärlekserfarenheter - synskada, barnafödsel i tonåren eller bara kassa relationer - och hjälpa dem paras ihop med någon som ser dem. Ja, förutom tittarna då, som ser dem hela tiden.

Okej, jag läser att "vanligt folk" är en röd tråd i Filip och Fredriks artistskap, och jag inser att detta program kan göras med kärleksfull hand och inte behöva bli superironiskt (skräckexemplet: "Plötsligt i Vinslöv"). Och jag har träffat ett flertal människor från Grums och visst, de behöver all hjälp de kan få.

Men någonstans räcker det väl ändå nu?


...Nej, det gör det inte, och det är därför jag själv satsar på att vara med i programmet nästa år, när Sunne-versionen kommer.

Min "Lite sällskap"-audition

Jag heter Fredrik (e uttalas brett "ä") och bor på en gård norr om Sunne där jag mest klyver ved, mockar grisar och skvallrar öm bygdsfölket. På grund av en genetisk störning har ja aldrig haft en riktig relation, men jag hoppas dä ska ändras snart!! Här är ja i mitt esse ve köksbordet:

Bästa dokusåpan

"Äntligen" en dokusåpa som jag kan relatera till! Jag kan förstå tjusningen med program som Project Runway men har absolut ingen uppfattning om vad som är bra/snygga eller fula/dåliga kläder och Top Chef gör mig mest frustrerad över att jag inte får smaka maten. Ultimate Cake Off däremot är skiten. Några av USA:s mest begåvade tårtbagare (eller "tårtkonstnärer" som de själva föredrar att titulera sig) möts i en tävling där de ska baka minst 1,5 meter höga tårtor utifrån ett givet tema. Till skillnad från många kockprograms minimalistiska ideal så är Ultimate Cake Off helt over the top och underbart tacky, vilket videon ovan borde illustrera med all tydlighet. Ultimate Cake Off är programmet för "artister" som inte tvekar inför att installera roterande tårtblock med marsipan-squaredansare på eller kanoner som skjuter ätbart glitter. Till programmets mest spännande ögonblick hör när lagen ska rulla fram sina höga, skrangliga tårtor till jurybordet till adrenalinstinn actionfilmmusik.

Det enda som jag tycker är tråkigt är själva grundkonceptet med en stirrig tävling. Lagen har bara ett visst antal timmar på sig att göra färdigt tårtorna och därtill avbryts de under tillverkningen för småtävlingar där vinnarna får bestämma vilket lag som måste sitta av en halvtimme och skaka av stress. Jag hade gärna sett att lagen fick ordentligt med tid på sig för att bygga de mest episka tårtorna som någonsin skådats och inte de halvskraltiga hafsverk som det ofta slutar med. Det är å andra sidan fantastiskt att se hur många spretiga idéer och hur mycket tackiness vissa deltagare ändå lyckas få in på den begränsade tiden. Jag ser fram emot att se fler avsnitt.

Två säsonger har sänts, en 2009 och en 2010.

Cartmans gentifieringsprofetia

Stadsgeografi är inte riktigt mitt ämne men det var en tillfällig nödvändighet på min utbildning. En aspekt av stadsutvecklingen som intresserade mig var gentrifieringen. Enkelt beskrivet så går gentrifiering ut på att studenter, invandrare och andra hippa låginkomsttagare flyttar in i halvslummiga bostadsområden, sätter sin prägel på det och gör stadsdelen mer attraktiv. Detta leder i sin tur till att medelklass och överklass börjar att flytta in i området, hyresrätter blir bostadsrätter och priserna trissas upp tills dess att de sociala grupper som bodde i området tidigare får flytta till ett nytt halvslummigt område där processen kan börja om. Detta kan också innebära att Ahmeds fruktbod och Gunnars Fisk & Tobak flyttar ut och ersätts av lyxigare butiker och dyra caféer med franska eller italienska namn. Gentrifiering är en allmänt förekommande och pågående process i de flesta storstäder och i Sverige har områden som Södermalm i Stockholm, Majorna i Göteborg och Lilla torg i Malmö genomgått denna process.

I Malmö pågår idag en gentrifiering av Möllevångstorget vilket innebär att allt fler studenter, invandrare och "allkonstnärer" flyttar därifrån, med siktet inställt - på Norra Grängesbergsgatan. Det här innebär att de pionjärhippieflockar som samlas på gräsytorna i min närhet ständigt får tillökning. Detta har fått mig att tänka på Cartmans profetior och beskrivningar av hippies. Han börjar med att beskriva deras spridningstendenser och levnadssätt.


Cartman: Hello, ma'am. I'm working to clean up the neighborhood for parasites. Do you mind if I take a look around your house? I'm afraid you may have hippies.
Old Lady: Hippies?
Cartman: Yeah, they've been popping up all over the neighborhood lately. (Walks in and knocks on the walls) Ms. Nelson next door has seven hippies in her basement, they usually live in colonies.
[...]
Cartman: Oh yeah, here, take a look at this ma'am. You see that? Hippies.
(The hippies giggle and continue to smoke their pot.)
Old Lady: Oh my.
Cartman: These are what we call the giggling stoners, pretty common form of hippies, usually found in the attics. Problem is, if you see one hippie, there are probably a whole more you're not seeing.
[...]
Cartman: Ma'am, I need to clear out your giggling stoners and your drum-cricle hippies RIGHT NOW, or soon they're gonna attract something much worse!
[...]
Cartman: Yeah, you know, I had a guy in Jackson County. He had a drum circle in his backyard. It turned into a drum circle four miles in diameter.

Och det är här det börjar att bli intressant. Idag på min promenad runt kvarteret hörde jag plötsligt trummande från en källare. Congas. Flera stycken. En trumcirkel har de facto bildats! LJUDBEVIS (inspelat med mobiltelefon). Nästa steg, enligt Cartman, är en så kallad "music jam fest". Om Cartmans profetia stämmer även denna gång betyder det att Svenska Akademien snart kommer att uppträda på "min" gräsmatta och att solnedgången ackompanjeras av Manu Chao. Även jag är alltså ett offer för gentrifieringen.

Cartman: Mayor! Mayor! It's just as I suspected. The hippies are organizing for a music jam fest!
Mayor: I know. I signed the permit for it.
Cartman: You... you what?
Mayor: I signed the permit allowing them to have their little music fest here. It just might pump some money into the community.
Cartman: They're hippies, they don't have money!

Avsnittet i sin helhet går att se här.

Mitt bästa TV-program

Nyligen upptäckte jag The Learning Channels TV-serie Little people, big world, världens kanske bästa TV-program. Man skulle kunna tro att familjen Roloffs underhållningsvärde ligger i att halva familjen är dvärgar, men i själva verket är detta bara lustigt i ungefär två minuter. Familjen anstränger sig för att vara så normala och vanliga att man snart bara skrattar åt alla plattityder de kläcker ur sig och åt hur en så oerhört meningslös familj kan få en hel TV-serie tillägnad sig.

Mamma dvärg dyker: Det känns som att jag simmar i ett akvarium!
Dvärgsonen plockar kokosnötter på en strand: Jag tycker om kokosnötter.
Pappa dvärg tio gånger per avsnitt: Vi kan göra allt som vanliga människor kan!

Här är ett klipp på när den ena sonen misslyckas på körskolans teoriprov.

Jag antar att syftet med programmet är att vi ska lära oss att dvärgar är precis lika tråkiga och värdelösa som alla andra människor, men det vinner varken jag (i behov av underhållning) eller dvärgarna på. Det enda program som kan konkurrera med Little people, big world i vanlighet måste vara Min plats i solen. Två program som handlar om så vanliga och tråkiga människor att de blir fascinerande.