Naturen som hobby

Häromdagen kom Ella hem från en loppis med boken Naturen som hobby (från 1952) till mig. Det är en på alla sätt och vis fantastisk bok och så nära Gröngölingshandboken som man kan komma. Boken inleds med ett sedelärande kapitel som förkunnar följande:

"man får inte ut mycket av naturen om man inte bemödar sig. Vakenhet, koncentration och ihärdighet är nödvändiga för att resultatet ska bli annat än skärvor av helheten. [...] Försinkad sömn, kalla timmar i ett gömsle, myggbett till övermått, hunger och trötthet kan man få lida av under nattstudierna. Men lönen kommer alltid, kanske i form av tillfredsställelsen av att ha löst en gåta, kanske i form av en estetisk upplevelse av samma personliga värde som musik eller konst kan skänka oss".

Därefter följer en exposé utan like, som lär en att hantera en kompass, hur man ser skillnad på olika djurspår, olika geologiska avsnitt av Sverige och så vidare. Och det bara fortsätter med tips på hur man bäst fotograferar en spillkråka (skärpedjup och filter diskuteras), hur man bygger algskrapor, gömslen och fågelholkar, regler om allemansrätten, en guide till några vanliga akvariefiskar, diagram över när de olika groddjurens lek pågår, hur man gör konstgjorda myrbon i gips, jämförelser mellan några olika rovfåglars spybollar och mycket, mycket mer!







Tack Ella. Och tack Viking Olsson och Yngve Cederholm för att ni delade med er av det här.

Dizzy Gillespies kinder

Jag lyssnade på Salt peanuts idag. Utöver att det är en fet låt har jag egentligen ingenting att tillägga men den fick mig att tänka på Dizzy Gillespies kinder igen. Det gör jag ibland.




Vissa människor har helt enkelt hittat sin nisch.

Musiker att se-listan: 2. Patricia Kopatchinskaja (violinist, excentriker)

I en optimal lyssnarvärld är en ny konstmusiker alltid en färsk ingång, ett sätt att upptäcka allt om igen. Så är det sällan i praktiken. De flesta tolkningar låter ungefär likadant och är hårt präglade av sin nottrogenhet.

Den här trenden har blivit mer utpräglad sedan 1900-talet. Konsertritualen har blivit artigare, improvisationerna har förminskats, de stora excentrikerna har lyst med sin frånvaro. Det stora med en liveupplevelse är ju att den har makt att vara våldsam och elektrisk på ett sätt man aldrig kan få hemma vid ljudanläggningen.

När det kommer till våld och elektricitet finns det få artister som idag verkar smälla högre än moldaviska Patricia Kopatchinskaja, 30-årig violinist som rönt stor uppmärksamhet genom sina "kontroversiella" Beethoven-tolkningar.

I konstmusikaliska kretsar krävs det inte särskilt mycket för att få kallas kontroversiell. Vad Kopatchinskaja har gjort är att gräva upp råmanus till bland annat violinkonserten, inklusive alternativa kadenser, figurationer och improvisatoriska passager, och format en egen, originell helhet av dem. Det är kanske inte så anmärkningsvärt att hon slänger in en massa nya toner i farten, men effekten är väldigt frigörande.

Vad som är mer anmärkningsvärt är hur hon spelar. För hon spelar som fan! Hennes ton är inte särskilt "vacker" i klassisk bemärkelse, men ren, vass och obändigt intensiv, attackerar lyssnaren ständigt med fräscha fraseringar och konstiga påhitt. Hon är makalöst energisk och närvarande i alla sina folky tonfall och dansar runt de tvåhundra år gamla styckena som om de vore briljanta improvisationer. Allt låter nytt, oborstat, levande.

Kopatchinskaja har hittills bara släppt två skivor, en hyllad med orkester och en med den lika excentriske pianisten Fazil Say, men båda är sjukt hörvärda. Allt funkar inte här - i synnerhet inte i Bartóks rumänska danser där nottexten redan är så vild att det bara kan bli värre av freebasande. Men generellt är väl det här en av de mest spännande klassiska karriärer man kan följa. Tyvärr, precis som med Denk, kommer hon inte hit de närmaste åren, utan som närmast till Finland, vilket bara spär på mitt intryck att det här landet är konstmusikaliskt lame.

Lyssna t.ex. på första satsen av Kreutzersonaten här. Hög volym rekommenderas!

Själ, urlakad

I perioder av själslig leda och orkeslöshet finns det få kurer som är bättre än ett riktigt schyst RPG. Rollspelsgenren har en förmåga att i bästa fall omsluta fullständigt utan att kräva en massa hårt arbete eller koncentration tillbaka. Till skillnad från bra film, musik eller litteratur bygger den enbart på glädje genom osmos, genom att bara behöva ta in och inte tänka så mycket. Att gå in i en stark alternativ värld, och sedan utforska, manipulera och knyta ett band med världen är kanske verklighetsflykt i sin renaste form.

Jag har fortfarande inte kommit över den långa, episka, 110+ timmar långa vandring genom Fallout 3 jag gav mig ut på för ett år sen och har länge längtat efter ett substitut. De har varit flera sedan dess, men generellt för korta, för ambitionslösa eller för hämmade. För några dagar sedan placerade jag min sista tilltro till Dragon Age: Origins, Biowares väldiga fantasy-epos från i fjol. Jag tänkte att det borde åtminstone leva upp till omfånget.

För några månader sedan hade jag och Orpon ett samtal om att folk som spelar ett spel som heter "Dragon Age" med en blodig drake på framsidan borde vara förbjudna att ha flickvän. Det finns liksom inga ursäkter kvar. Till skillnad från just Fallout 3, som förutom ett spel också är ett dokument över post-apokalyptisk meningslöshet och den fula sidan av människonaturen, är Dragon Age hopplöst redan i utgångsläget: Man ska rädda ett kungadöme från en ond drake, typ. Man kan välja att vara människa, dvärg eller alv. Fienden heter Darkspawn. Man blir prickig av blod när man slåss. Politiska intriger eller inte - det går inte att försvara detta för en vuxen människa utan förförståelse.

Jag stod nog fast vid mina aversioner, men var så desperat i fredags att jag tänkte skit samma. Någonstans är det ju inte fantasyn i sig som är problemet. En bra spelskapare - eller skapare, överlag - ska få en att tro på och känna med vad som helst. Många av de största författarna har skrivit fantasyromaner. Och spelet överväldigade mig till en början, främst genom att vara så sjukt välgjort. Alla figurer du möter har en detaljerad bakgrundshistoria, varje dialog är trovärdig och bärs upp av bra röstskådespelare. Striderna går att styra in i minsta detalj. Höga produktionsvärden.

Första varningssignalen kom när regentens halvbror visade sig vara en förrädare med djupa sömndruckna Gríma-ögon, som bedrog de goda i en viktig fight. Andra varningssignalen kom ungefär samtidigt, när min plats i fighten visade sig vara ett torn bestående av fyra grå stenvåningar fulla av likartade orcher. Tredje varningssignalen kom när en karaktär i mitt sällskap visade sig vara prins och rättmätig arvinge till tronen, och fjärde kom när jag besökte den lilla hamnstaden som var så brun och okarismatisk att jag trodde havet var en åker.

Dragon Age är, tyvärr, ett av de minst inspirerande spel jag spelat. Det är en lång checklista av fantasyelement som lydigt bockar av vartenda ett utan att hitta en personlig ingång, en utgångspunkt för charm eller berättarglädje. Sidouppdrag går ut på att hitta en skatt, ett dokument eller en kruka alvrot på ett formelartat och fullständigt oinblandat sätt. Miljöerna och karaktärerna heter genretypiska saker som Lothering och Bann Teagan och kartorna är tråkiga labyrinter utan överraskningar. Striderna pågår för evigt och är generellt svåra och odynamiska - spelet bara fortsätter slänga in fler fiender, som vore det ett treårigt barn som satt och kastade Warhammer-gubbar i ditt ansikte. Musiken låter som Enya.

Spelet har varit i utveckling länge och det märks - det är extremt stort och omfattande, tar säkert 90 timmar att klara. Jag har "bara" spelat 12 timmar och skulle med rätta bli slaktad av fansen för mina åsikter, men ser ingen som helst anledning att fortsätta när vägen ser ut som den gör. Det ska inte ta en och en halv arbetsdag för ett verk att krypa in under skinnet på en. Det ska överhuvudtaget inte vara arbete.

Dragon Age är en perfekt stiliserad men opersonlig och själsligt död fantasyvärld utan särskild mening eller liv. I linje med Biowares Mass Effect-serie antar jag att poängen ska vara att spelet blir vad man gör det till, med personliga val i varje konversation och vägskäl, men det ska inte vara upp till mig att göra hela resan intressant och betagande. Jakten på ett Fallout-substitut går vidare. I höst släpps ju i alla fall Fallout: New Vegas. Eller så kanske jag ska läsa en bok istället.

Det är ju trots allt en blogg om skägg, typ

Det värsta med den här bloggen är att den krävde att jag rakade av mig mitt skägg och blottade mitt späda, fula anlete för omvärlden. Så här ett par veckor efter den där ödesdigra dagen i maj börjar ansiktet att växa igen och tillåter skägget och dess inneboende ekosystem att återhämta sig.

Den senaste veckan har jag lyssnat mycket på Loudon Wainwright III:s tidiga 70-talsinspelningar och det har varit en oväntat angenäm upplevelse. Jag brukar inte lägga märka till låttexter men den lite Daniel Johnstoniga Samson and the warden (lyssna!) från Album II (1971) besitter å andra sidan en ovanligt pregnant kvalitet. Och viktigast av allt: den handlar om skägg.

Don't shave off my beard. Don't cut off my hair.
It took me two years to grow it, & it just isn't fair

I want a lawyer warden, I want a priest
Oh take it easy warden, leave the moustache at least

The warden didn't hear a single word that I said
He took off all the hair on my face & on my head
But one day someone's gonna come
And gonna put up my bail
And I'm gonna walk out of this dirty old jail
And the warden who's the reason I'm sheddin my tears
I'm gonna mail him in a snapshot in two or three years

Cartmans gentifieringsprofetia

Stadsgeografi är inte riktigt mitt ämne men det var en tillfällig nödvändighet på min utbildning. En aspekt av stadsutvecklingen som intresserade mig var gentrifieringen. Enkelt beskrivet så går gentrifiering ut på att studenter, invandrare och andra hippa låginkomsttagare flyttar in i halvslummiga bostadsområden, sätter sin prägel på det och gör stadsdelen mer attraktiv. Detta leder i sin tur till att medelklass och överklass börjar att flytta in i området, hyresrätter blir bostadsrätter och priserna trissas upp tills dess att de sociala grupper som bodde i området tidigare får flytta till ett nytt halvslummigt område där processen kan börja om. Detta kan också innebära att Ahmeds fruktbod och Gunnars Fisk & Tobak flyttar ut och ersätts av lyxigare butiker och dyra caféer med franska eller italienska namn. Gentrifiering är en allmänt förekommande och pågående process i de flesta storstäder och i Sverige har områden som Södermalm i Stockholm, Majorna i Göteborg och Lilla torg i Malmö genomgått denna process.

I Malmö pågår idag en gentrifiering av Möllevångstorget vilket innebär att allt fler studenter, invandrare och "allkonstnärer" flyttar därifrån, med siktet inställt - på Norra Grängesbergsgatan. Det här innebär att de pionjärhippieflockar som samlas på gräsytorna i min närhet ständigt får tillökning. Detta har fått mig att tänka på Cartmans profetior och beskrivningar av hippies. Han börjar med att beskriva deras spridningstendenser och levnadssätt.


Cartman: Hello, ma'am. I'm working to clean up the neighborhood for parasites. Do you mind if I take a look around your house? I'm afraid you may have hippies.
Old Lady: Hippies?
Cartman: Yeah, they've been popping up all over the neighborhood lately. (Walks in and knocks on the walls) Ms. Nelson next door has seven hippies in her basement, they usually live in colonies.
[...]
Cartman: Oh yeah, here, take a look at this ma'am. You see that? Hippies.
(The hippies giggle and continue to smoke their pot.)
Old Lady: Oh my.
Cartman: These are what we call the giggling stoners, pretty common form of hippies, usually found in the attics. Problem is, if you see one hippie, there are probably a whole more you're not seeing.
[...]
Cartman: Ma'am, I need to clear out your giggling stoners and your drum-cricle hippies RIGHT NOW, or soon they're gonna attract something much worse!
[...]
Cartman: Yeah, you know, I had a guy in Jackson County. He had a drum circle in his backyard. It turned into a drum circle four miles in diameter.

Och det är här det börjar att bli intressant. Idag på min promenad runt kvarteret hörde jag plötsligt trummande från en källare. Congas. Flera stycken. En trumcirkel har de facto bildats! LJUDBEVIS (inspelat med mobiltelefon). Nästa steg, enligt Cartman, är en så kallad "music jam fest". Om Cartmans profetia stämmer även denna gång betyder det att Svenska Akademien snart kommer att uppträda på "min" gräsmatta och att solnedgången ackompanjeras av Manu Chao. Även jag är alltså ett offer för gentrifieringen.

Cartman: Mayor! Mayor! It's just as I suspected. The hippies are organizing for a music jam fest!
Mayor: I know. I signed the permit for it.
Cartman: You... you what?
Mayor: I signed the permit allowing them to have their little music fest here. It just might pump some money into the community.
Cartman: They're hippies, they don't have money!

Avsnittet i sin helhet går att se här.

Nilgås

I förra veckan kryssade jag fågel numero 180. Det blev en nilgås - en oerhört ful och på alla sätt anskrämlig fågel som dessutom räknas som en invasiv art. Den hör egentligen hemma i Egypten (egyptierna ansåg den av någon outgrundlig anledning vara helig) men har förts till holländska och engelska parker och sedan rymt, överlevt, spritt sig och konkurrerar nu ut inhemska arter och förfular världen. I Danmark har man beslutat om att skjuta ihjäl varenda nilgås man påträffar. Så vitt jag har förstått kan man i Sverige inte riktigt bestämma sig för om det är synd om nilgåsen för att det inte är dess fel att den har hamnat här eller om den stör ekosystemet och att den således bör utrotas. Hur som helst utgör den förmodligen inte samma hot mot den svenska faunan eller bärätandet som den gulliga mårdhunden.

Nästa fågel blir förmodligen en trädgårdsträdkrypare. Jag vet var den bor.